Man lär sig..

Det här med blogg är ju helt nytt för mig och jag inser att jag har massor att lära mig om uttrycksformen, både stilmässigt och att tänka efter före..

Efter mitt inlägg om unghästar och hobbyryttare så har jag kontaktats av många stackars hästägare med dunderångest. Det klart att en sådan text kommer träffa dem som har insikt och helt gå förbi dem de berör. Bara det att man tar åt sig visar ju att man HAR insikt.

Nu vet jag att jag bör skriva ett förord innan en sådan tex igen :-)


Idag red jag en lektion för min "gamla" tränare Atli. Jag har ridit massor för honom genom åren men nu var det säkert ett år sedan sist. Jag gillar att rida för honom och han ger mig alltid välbehövliga sparkar i arslet. Jag kan ärligt säga att jag inte tar lektioner av honom för att få höra hur duktig jag är om man säger så.. Av alla mina tränare genom åren så är han den som gett fler sparkar i baken än klappar på axeln. En gång skrek han kärvänligt: Håll käften jävla kärring å gör som jag säger! Ja, det kan ju låta bryskt här å nu men just då var det i all välmening. Vi väljer ju alla våra tränare på olika grunder..

Idag fick jag höra det som behövdes höras, jag har slarvridit, Kaldi har tappat mycket muskler i sin överlinje, han slarvar med bakbenen och jobbar inte över ryggen, jag behöver grundrida upp honom igen, jag behöver systematiskt slipa upp alla knappar och stärka honom igen. Inget av det här är några som helst nyheter för mig och jag tar inte alls illa vid mig. Jag är väl medveten om att jag inte gjort någon större nytta för Kaldi under senare delen av sommaren med tanke på hur sjuk jag varit. Även om jag envisats att rida ändå så har jag för första gången släppt på träningsmanin, mest mullat i skogen samt lekt cowboy på låååånga tyglar utan en tanke på annat än att jag varit oändligt tacksam att jag kunnat rida alls.

Men nu fick jag alltså den spark som behövdes för att sätta igång å jobba igen :-)! BRA!


Annars är det här med val av tränare också något man kan fundera på. Olika människor behöver olika instruktörer i olika situationer vid olika perioder i utvecklingen. Sen är det ju inte alltid så att människor väljer det som de behöver utan det som känns bäst, bekvämast, roligast och kanske tryggast. Bra vore de ju om allt det där kombinerades med det som vore mest utvecklande..

För min egen del så väljer jag instruktörer beroende på en mängd faktorer så som var i utbildningen hästen är, vilken typ av häst, vad jag själv vill få ut av det hela osv.
När jag själv utbildade mig till instruktör så fick vi göra ett grupparbete där vi skulle diskutera VAD som är viktigt hos en instruktör, vad vi skulle fokusera oss på att själva försöka ge våra elever. Sedan skulle vi presentera en "rankinglista" över de fyra viktigaste sakerna. Jag kan säga att det inte gick så bra för vår grupp då vi inte kunde komma överrens om vad som är viktigt.Dvs. jag var oense med de andra.. det slutade med att de andra fick redovisa vad de tyckte och jag vad jag tyckte.
Om jag skulle göra en lista idag skulle den nu många år senare se likadan ut som då:

1. Kompetens. det är för mig allra viktigast. Att min instruktör är kunnig.

2. Pedagogisk förmåga. Det spelar ju ingen roll om man är sjukt duktig om man inte kan förmedla den eller ha förmåga att motivera.

3. Helhetsyn. Jag tycker att det är enormt viktigt med stor kunskap om HELA hästen inte minst om hästen som djur. Jag vill kunna fråga om allt från tekniker till utfodring och hästpsykologi.

4. Uppriktighet. Jag vill att min tränare är ärlig mot mig, jag vill verkligen inte få höra att något är bra om det inte är det. Och jag vill få veta om jag är helt ute och cyklar, vill kunna ställa frågor och få raka svar.

Sedan önskar jag mycket fler kvaliteter så som ett äkta intresse, engagemang tex men de fyra ovanstående punkterna är viktigast. Längst ner på min lista kommer sådant som de andra ville ha högst upp: Snäll, tålmodig och berömmande och rolig. Visst är det nice om ens instruktör är de där fyra sakerna OCKSÅ om allt annat viktigare finns. Men för mig personligen är det inte livsviktigt att min instruktör gått charmkurs, vi ska ju inte på tältsemester tillsammans..

Ibland kan man dock vara i en svacka både i livet och i träningen. Då kan det kännas viktigast att välja en rolig tränare som ser lagom mellan fingrarna och som mest betonar det positiva hos en själv och hästen. Inte utvecklande alls men det kanske ger en luft under vingarna så man hittar glädjen igen.

I den bästa av världar skulle ens instruktör vara som en lyhörd kamelont och kunna anpassa sig precis efter det behov man har i stunden och utefter den person man är. Tyvärr så är ingen perfekt, ingen kan passa alla i alla situationer. Och ingen kan heller allt.. Det är också en sak som jag skulle haft på min lista om jag fått skriva 5 punkter: Ödmjukhet. De instruktörer jag valt att fortsätta rida för har alla vid några tillfällen svarat att de inte vet när jag frågat saker. De har alla kunnat erkänna när de haft fel eller angripit problem på fel sätt. Det är sådant som gör att jag litar på dem.


Som ni hör har jag väldigt höga krav på mina tränare, kanske lite väl höga ibland. Mina elever är som tur är för mig inte alls lika kräsna :-). Skämt å sido. För mig är det något jag kommer jobba på varje dag så länge jag jobbar med det här, att försöka bli sådan instruktör för mina elever som jag själv önskar rida för. Sedan har man ju som jag sa olika behov men jag kan ju bara försöka bli bra på det som som jag själv anser vara viktigt. Framför allt kan jag bara vara den jag är och göra det jag själv tror på och hela tiden försöka bli bättre. Valet är ju i slutänden elevens. Att ta lektioner eller inte..