Kasta sten i glashus
Det kan man ju roa sig med. Men jag hade anledning att tänka över det här med ridSPORT idag. Jag har nyss varit riktigt sjuk och denna sjuka har påverkat min ork rejält. Jag har förmodligen varit påverkad av detta hela våren och hela sommaren. Jag har varit extremt trött och matt.
Hur som helst bestämde jag mig idag för att det var dax med en tömkörningsdag för några hästarna som jag har nu. Tycker det är viktigt med variation och att jobba hästen utan vikten från ryttaren då och då. Det är också ett bra sätt att stämma av ledarskapet. Men detta med tömkörningen är ett helt kapitel för sig. Den är jättebra, OM den utförs korrekt. I annat fall så är det ett effektivt sätt att förstöra sin häst både i munnen och påverka ledarskapet i negativ riktning.
En grundläggande förutsättning för ett bra tömpass är att tränaren orkar hänga med hästen.. Jag valde idag att träna ute i naturen samt att jobba hästarna i skritt och långsam trav och tölt. Alltså behövde jag springa för att hänga med.. Jag hade inte hunnit många meter innan jag märkte att jag hamnade bakom tömmarna gång på gång då min ork tröt snabbare än vatten i Sahara. Det i sig gjorde att jag alltså vart otajmad i handen och faktiskt några gånger drog den stackars hästen i munnen.. FY!!! INTE BRA!!!
Det var bara att lägga ner projekt tölt och trav om jag inte ville träna hästarna negativt.
När jag var klar för dagen så satte jag mig ner och gjorde en plan på hur jag ska åtgärda mitt problem med orken. Mer och fler promenader till att börja med.. Kom osökt att filosofera över begreppet ridSPORT..
Kasta sten i glashus ja..det var ju det. För två år sedan vägde jag 94 kilo och rökte ett och ett halvt paket cigg om dagen. Inte särskilt sportigt alls nu när jag tänker närmare på det. Men det var faktiskt en häst som fick mig att ta ett beslut om ett hälsosammare liv, ta tag i mig själv ordentligt.
Jag hade under de senaste 15 åren gått stadigt upp i vikt av min fettvävnadsreumatism, var iofs rätt smidig och uthållig ändå med tanke på hyddan och de andra fyskiska problem som sjukdomen ger men i alla fall.. Hade lite halvhjärtat tjatat på min husläkare i åratal om att få genomgå en gastric bypass men fått avslag varje gång.
Nu hade en av mina gulligaste kunder skänkt en häst till mig. Kruxet med hästen, en hingst, var att han pga extremt dåliga åuppväxtförhållanden på Öland blivit både sjuk och förkrympt. Han var max 132 cm i mankhöjd med skrattretande kort kropp. Muskelsvag med rörelsestörning, men det mest älskvärda som gått i ett par hovar. Snällaste och charmigaste häst jag någonsin haft att göra med. När jag fick honom var han tre år och jag inväntade otåligt hans snara tillväxt och tillfrisknande. Det kom aldrig.. Jag tänkte först att han väl kan få gå i hagen och hålla ordning på flocken så länge han inte lider. Jag åkte till flera veterinärer med honom och alla intygade att han inte var halt längre, bara rörde sig skumt, förmodligen hade han haft en hjärnhinneinflammation. De tog prover på honom som visade att han varit enormt angripen av fästingar och hans blod bar spår efter både borrelia och erlichios samt att han hade blodbrist efter alla äckliga fästingar. Veterinärerna rådde mig att ge honom bra mat och tid.
Han fick mat och han fick tid, men han såg lika skum ut.. Kärare och kärare vart jag vart efter tiden gick och jag började drömma om att en dag rida på honom. MEN jag insåg det olämpliga i att jag med mina 94-96 kilo skulle rida in honom. Men jag kunde inte ens tänka tanken på att unna någon annan att göra det heller. Vad göra? Jag var tvungen att komma ner i rimlig viktklass. Eftersom jag ju bara är 153 cm kort så borde jag ju vara en perfekt ryttare till denna lilla häst om jag bara var..normalviktig till längden.
Nu eller aldrig, jag stormade in på vårdcentralen och krävde att få en remiss fortare än kvickt! Gjorde mig beredd att ockupera läkarmottagningen om så behövdes.
-Ja men ABSOLUT sa den vikarierande AT -läkaren! SJÄLVKLART ska du få det! Jag firade med att sluta röka och börja tömköra min fula lilla hingst :-)
Tre månader senare var jag lycklig GBPare.
Nu så här två år senare är det bara halva jag kvar, jag har mycket bättre ork, balans och smidighet. Jag har försiktigt, försiktigt börjat rida lite på på min fula lilla hingst. Tiden får utvisa om han håller.. Jag är väldigt tveksam men han får gå här som flockledare så länge han mår bra även om jag inser det dåraktiga i att lägga tid och pengar på honom.
När jag tänker tillbaka vill inte gå så långt som att påstå att jag var en dålig ryttare när jag var fet, inte alls. Jag anser att en tung ryttare som är balanserad och hyfsat duktig kan vara en mycket lättare börda för hästen än vad en lätt, okunnig och obalanserad ryttare någonsin blir. Men jag vågar påstå att jag är bättre nu. Framför allt orkar jag bättre och är smidigare.
Jag kommer aldrig sluta förundras över hur vissa människor tänker kring det här med att börja rida. Ibland stöter jag på människor som verkar tänka så här:
- Jag är livrädd för hästar.
- Jag är livrädd för fart.
- Jag har ingen balans.
- Jag har aldrig sportat i hela mitt liv.
- Jag har ingen kroppskontroll.
- Jag har ingen koordination.
- JAG BÖRJAR RIDA ISLANDSHÄST, DET ÄR EN TOPPEN IDÉ!
Jag missunnar inte någon glädjen att rida och umgås med hästar. Men precis som med alla andra sporter så gäller det att träna. Kanske att träna annat vid sidan om ridningen.. Om man tex är totalt taktlös, kanske några danslektioner vore på sin plats innan man försöker lära sig töltens fyrtakt. Är man ohejdat högerhänt sedan födelsen kanske man ska träna upp sin vänstersida innan man kräver av hästen att den ska vara liksidig? Vet man med sig att man är mesig och aldrig lyckas få någon enda varelse att ta en på allvar, vore inte ett par teaterlektioner på sin plats?
Själv ska jag i alla fall på något sätt se till att orka springa bredvid mina hästar igen mer än 5 minuter, det är då ett som är säkert!
