Hej, hej, nu var det igen läääänge sedan!!!!
Har i månader tänkt att skriva en text angående travtaktiga hästar. Ämnet är svårt, tekniskt tungt men väldigt, väldigt angeläget. Jag anser att just travtaktiga hästar är de som far mest illa bland dem med taktproblem. Ryttare försöker sällan lösa tex rollningar eller grisepass med att dra i båda tyglarna samtidigt som de sätter på spöet, vilket de flesta gör när de försöker lösa travtakt.. Få försöker "dra ihop" fram och sparka bak för att få den passtaktiga hästen att fungera (gör de det är de ju inte kloka)
Gissa om jag ser travtaktiga hästar med fullständig töltångest? Hästar som signalerar att de hellre tar livet av sig än töltas? Hästar som rycker upp huvudet och rullar med ögonen så fort ryttaren ens tänker tölt? Hästar med noll förtroendekapital för ryttaren, grava munproblem, allvarliga problem med ömmande muskler, ryggproblem, hältor och fullständigt förödande form för att inte säga svårt deprimerade, stressade hästar...
Först borde jag försöka definiera travtakt kontra passtakt samt i skrift försöka klargöra ren tölt. Men det skulle bli en ännu mer svårsmält text. Jag förutsätter här att alla vet och förstår fotförflyttningen i tölt.. Annars får det bli en egen text senare.
Den travtaktiga hästens främsta problem är att den kortar sina bakbenssteg, detta är oftast ett resultat av att ryttaren med tyglarna dragit ihop halsen så att den blir för kort, oavsett position av huvud och hals, ryggen spänns och sänks. Hästen faller alltså helt isär på mitten när ryttaren klämmer den mellan hjälperna. De stackars hästarna har ingen möjlighet alls att tölta i den ansträngda kroppspositionen. Den rids ofta väldigt grovt av ryttaren och det med både framåtdrivade och förhållande hjälper SAMTIDIGT. Stackars ,stackars hästar..
ENDA vettiga sättet som jag känner till (vet massa andra men de ligger under facket: saker jag KAN men inte VILL) är att först lära hästen skritta fort, fortare sedan skrölta för att sedan när hästens teknink, styrka och förståelse är på plats, tölta långsamt.
Alla hästar har sitt eget "töltrecept" men grundingredienserna är det samma på alla hästar. Här kommer just ett sådant grundreceptvilket alltså kan vara lika passande på en passtaktig häst.
1: Hästen måste vara trygg med att ha en ryttare på ryggen, får inte vara spänd eller orolig. En häst utan förtroende för ryttaren spänner upp sin hals, spänner och sänker sin rygg. Den tänker mer på att använda sina ben för att fly sin väg så snabbt det går än att bära sig och ryttaren i tölt, det kan jag våg lova. Har man inte det klart för sig har kan man glömma en taktren harmonisk tölt med FJÄDRING över ryggen.
2: Hästen ska var helt styrbar och kontrollerbar på EN tygel samt ha lärt sig ta ansvar för att hålla det tempo eller den riktning man bett dem om tills ryttaren ber om något annat. Ett bra sätt den kan lära sig det är att vi med så små eller stora signaler vi behöver sätter upp hästen i ett visst tempo utan att i början bry oss om gångart. Detta gör man på LÖSA-LÅNGA tyglar. Sedan är det upp till hästen att varken öka eller minska tempot och vår uppgift är att vara HELT passiva, balanserade passagerare så länge hästen sköter sin uppgift rätt samt att hjälpa den ta ett bättre beslut om den gör fel. Själv böjer jag ner farten på EN tygel in på mindre och mindre volt tills benen rör sig i det tempo jag önskar, då går vi fram igen i annan riktning men i det önskade tempot. Om och om igen tills hästen förstår att ta ett bättre beslut. Alltså, förstå EN tygel innan vi börjar kommunicera med bägge.
3: Hästen måste ha framåtdrivande och förhållande hjälper HELT klart för sig och svara på dessa signaler ultralätt. Dessa motsägelsefulla kommandon ska på den unga hästen inte användas samtidigt (inte senare heller men på den mer utbildade, vuxna hästen kan de komma väldigt nära inpå varann).
Jag lär alla hästar stanna på många olika signaler både från marken och i sadeln, försäkrar mig om att jag gjort vad jag kan för att inte hamna i missförstånd som i sin tur leder till att jag kommer i det förhatliga läget att dra i båda tyglarna.. När det kommer till framåtdrivande signaler så är jag mycket noga om att jag utbildat så att hästen går fram för mycket små signaler, det kan ta sin tid med vissa hästar men utan kraft framåt kan man ju lika gärna låta bli att rida..
När jag kan styra och stanna lätt så ser jag till att jag sätter en "jetmotorknapp" på. Dvs jag ska när som helst få hästen att accelerera max på lös tygel en bit och seden ha en "offknapp" så hästen kan utan motstånd komma ner i lugn skritt på lös tygel. På den lite segare hästen kan detta med att få den att gå fram själv för små hjälper ta tid, men tar du dig inte tiden så kommer du att misslyckas. Detta hur man tränar skänkeldöda hästar får bli en annan text.. Hästen måste alltså ha en knapp för PÅSKJUT i bakbenen.
Detta kring vikten av påskjut verkar vara den största missen de flesta gör. Detta TROTS att väldigt många travtaktiga hästar går renare i snabbt tempo men faller isär i det korta. Därmed inte sagt att hästen ska ridas i idiottempo innan den bär sig i lungt avslappnat tempo och spänningsfri form. Rätt många passtaktiga hästar lider också av att inte lärt sig påskjut TROTS att ryttaren rätt ofta märker att hästen går i renare takt i uppförsbacke..
4: Du måste kunna placera hästens "fyra hörn", utblida hästen i olika övningar, särskilt på den äldre hästen kommer man behöva rätta in bogar osv. då den alla gånger är rejält skev efter ha gått fel i många år och försökt smita här å där från ryttarens klämmande hjälper.
5: Du måste utbilda först inner bakben till bärighet via samlande övningar tex öppna, sedan ytter bakben till det samma via tex förvänd sluta NÄR hästen väl kan gå lång och låg frivilligt. Gå långa sträckor i ren helst lite passig, flack tölt mycket långsamt. DÅ först kommer det vara någon mening att ge sig på att samla hästen i kort tempo tölt med mer resning och större aktion.
6: Tänka på att stärka hästens muskulatur genom övriga gångarter och rida i terräng. Hålla hästen glad med varierad ridning, inte alltid nöta och ställa svåra krav i just tölt.
Allt detta behöver du för att hjälpa hästen :-) Alltså den travtaktiga äldre hästen som ridits fel i många år. En yngre häst med stark trav utan töltångest behöver oftast bara tränas i att gå fram, stanna, förbereda för tölt genom snabbare och snabbare skritt på lös tygel, hundratals skrölt-skritt övergångar, påskjut, förstå sidvärts något lite så kommer den slippa bli en travtaktig häst med livslång töltpanik.
HÄPP!
Aveln har ju gått väldigt mycket framåt och många unghästar idag har väldigt lätt för gångarterna, töltar med väldigt lite åthävor. MEN, det betyder inte att hästen är töltsatt eller att ryttaren sedan kan få till takten igen om det strular till sig senare. Alltså bör alla hästar töltsättas även om det inte verkar behövas så de har en stadig grund att falla tillbaka på NÄR det sedan krånglar i högre tempo osv. Att åka tölt på spänning eller skrämma in hästen i tölt från galopp kommer inte ge den grunden och det kommer förr eller senare bli platt fall.
De riktigt svåra hästarna är väldigt få numer och dagens tränare och instruktörer kan ha mycket lite eller ingen erfarenhet om vad som behövs för att hjälpa dessa hästar. De är så klart väldigt skickliga på det hästar som mestadels avlas fram nu, men har kanske aldrig ens träffat en häst som är att betrakta som tregångare eller bara passar. Jag är otroligt glad att jag har tränare som är både gamla, kloka och har en sådan enorm erfarenhet av de riktigt, riktigt svåra taktproblemen som var rätt vanliga för 20-30 år sedan. Eller ja, för att inte åka på stryk, i några fall inte SÅ gamla men kloka å erfarna ;-) Då var hästarna inte heller kanske alltid var så bra exterört som de oftast är nu.
Förutom de här sakerna jag nämnt så är det rätt mycket annat som man behöver tänka på och hjälpa hästen in i ren tölt så som vikta hästen med skor i rätt skede, tänka på att rida tölten i början av passet när hästens rygg fortfarande är uppe, sitta lätt på hästen osv. Men allt det där är en hel bok bara det.
Varken den äldre eller den unga hästen ska "samlas" in i tölt innan takten sitter säkert. HELT säkert ska inga hästar, men SÄRSKILT inte av den travtaktiga typen klämmas mellan hjälperna, kortas i halsen och tvingas i "form" och "samling". Att tro att hästen går bra bara den är i lod eller att fokusera på begreppet "gå på tygeln" kommer oftast bara lära hästen att gå bakom hand och tappa all fjädring..Det ÖDELÄGGER hästens förtroende, mun, rygg och TAKT :-(
lördag 15 oktober 2011
måndag 4 april 2011
Grubblerier..
Looong time no tängking..
Min bloggs namn som redan har ett osmidigt namn borde heta AnnapannATyckerGrubblarPratarförmyckeT. För det är det jag gör, har starka åsikter i många frågor,funderar ihjäl mig på småsaker och pratar hål i huvudet på omgivningen om jag får chansen..
I samband med att jag höll en helgkurs skaffade jag mig en ny tankenöt att suga på. Jag ska strax berätta om den men först ska jag berätta om vad som utlöste hjärnaktiviteten.
Jag håller alltså en tredagarskurs där upplägget är att jag rider hästarna dag 1, eleverna rider sedan sina hästar själva två pass om dagen dag 2 och 3. Det handlar alltså om sammanlagt 5 ridpass och för att så enkelt som möjligt återberätta (nå ja, så kortfattat som jag klarar) benämner jag dem med siffror.
En av eleverna äger 4 st hästar: En gammal valack: K, en valack i 10 års åldern: M och två ungston: Y och E. Själv skulle hon rida valack M och ungsto Y 4 pass var, den äldre valacken skulle hon låna ut till annan elev och jag skulle rida sto F första och sista passet. Jag känner samtliga hästar väl och tre av dem väldigt väl. De bor på platsen för kursen så de är på hemmaplan.
Jag rider alltså alla hästar som var med på hela kursen pass 1 dag 1. Inget konstigt hände, allt går finfint, jag skärper lite hjälper och hjälper dem över en eller annan tröskel, är mycket nöjd med alla hästarna.
Dag 2 pass 1 kommer eleven med de nämnda hästarna med sin valack M in på banan. Hästen är extremt smart och väldigt stark mentalt. Inte rädd för fan själv och ganska..ja fräck för att uttrycka sig milt. Hård i skallen helt enkelt. Han är svårmotiverad och lurar skjortan av de flesta, men om man genomskådar honom och lyckas ta sig igenom så är han en kanonhäst. Han är så yber intelligent, har egentligen väldigt lätt för sig i alla gångarter och har hög arbetskapacitet.
Jag ber eleven att lite smått börja jobba med det som jag gjorde dagen innan.
Det tycker INTE M är en bra idé, han tycker att det är för oförskämda krav från ryttaren och han börjar protestera. Jag uppmuntrar ryttaren att lugnt stå fast vid kraven eftersom de på intet sätt är orimliga eller egentligen särskilt jobbiga. Då börjar hästen att spana efter saker att bli rädd för. VERKLIGEN leta.. Han annonserar ett förestående psykbryt säkert 5 minuter innan det kommer.
Trots att han inget finner så bygger han upp mer och mer stressbeteende och i brist på annat uppfinner en "låtsastiger" bakom staketet på ena kortsidan i första hörnet. Han skyggar och slänger sig blixtsnabbt till sidan och ger ryttaren en rejäl utmaning. Jag känner ju hästen, VET att han försöker skrämma ryttaren till lydnad, att han absolut inte är rädd av sig och jag känner ryttaren, vet att hon har kapacitet att sitta kvar. Så jag instruerar henne att låta detta kosta rejält för M i arbete. Jag känner att ryttaren är frustrerad och att hon hellre vill strunta i att jobba på den kortsidan, att hon tycker jobbet att snurra och flytta bakdel är tjatigt och kanske lite, lite läskigt. Till en början gör hon jobbet, men efterhand när hästen börjar hota henne mer och mer för mindre å mindre uppgifter börjar hon slarva lite.. Snurrar färre varv och med mindre kraft, inte synligt för vem som helst men jag vet, hon vet det å framför allt - hästen vet det..
En annan häst än denna hade det helt säkert varit tillräckligt med straffarbete för men..ja, den här är stenhård. Jag får vara tuff mot ryttaren och pusha henne att i stället öka dosen jobb lagom mycket om vi ska kunna komma någon vart. Det gör hon efter att också hon märker att det faktiskt är så att M försöker uppfostra henne i att lägga av med att ställa krav. Han ger sig och vi kan jobba vidare ett lite tag innan vi ger honom paus och byter varv. Då upprepar proceduren sig på den andra kortsidan.. SUCK!!!! Vi löser problemet på samma sätt, han får jobb om han beter sig som en idiot och det går i alla fall snabbare denna gång. Det hela slutar väl och ekipaget ser mycket fint ut innan vi lägger av.
Så ska samma ryttare byta häst och hon kommer direkt in på banan med ungsto Y. Y är en ovanligt stabil och snäll unghäst. Tills nu.. Nu ser hon låtsastigrar PÅ exakt samma ställen som M?? Men hon lugnar sig efter ca 2 minuter bara av att hon får gå förbi kortsidorna utan att tigern äter upp henne. Men jag tänker att detta är väldigt okaraktäristiskt för detta sto.
Det är några hästar i mellan och sist in kommer den gamla valacken K med "låneryttare". Han är en speciell herre, Islandsfödd med många nojjor och massa flykt. Att han skyggar för lite olika saker och hoppar för tex ljudet av att spöet kommer åt ryttaren sko osv. är inget någon ens tänker på. Men nu nojjar han bara på kortsidorna. Spänner sig och sneglar. VA FAN!!!
Vid det laget är jag rejält less på dessa kortsidor. Det är inte så att ridpassen förstörs för hästarna Y eller K eller att vi inte kan komma vidare, absolut inte , men det är konstigt och irriterande. Jag tycker dessutom det hela är väldigt ologiskt att hästarna som bor på gården ska skygga på sin egen hemmbana men inte hästarna som rest dit. Den ena är dessutom där för första gången och inte särskilt berest.
På eftermiddagen, alltså pass 3 upprepas samma saker snarlikt men alla hästarnas beteende har krympt betydligt. För hästarna Y och K är det väldigt överkomligt men vi får lägga ca 7-8 minuter på det med häst M.
Först ut sista dagen, pass 4 rider "låneryttaren" häst K utan minsta problem och M och Y rids med ännu mindre reaktioner, nästan utsläckta men de är där, fortfarande på exakt samma platser på banan. Vi kan höja ribban för både hästar och ryttare. Det går väldigt, väldigt bra med alla och hästarna ryttarna, och jag är nöjda.
På eftermiddagen pass 5 rids K igen helt utan de där tendenserna. Jag sitter upp en snabbis på ett par av andra hästarna som är med utan reaktioner från dem på platserna.Men när vi så kommer till häst M så tänker jag att vi ska backa lite, varva ner och bara köra grundgrejer så vi inte hamnar i svårigheter sista passet. Men M tänker inte alls så, han reagerar med: "nya" övningar = nya protester. I själva verket är det inga nya övningar utan saker både han och matte kan utan och innan, bara lugna ickejobbiga, lösgörande saker på lång tygel.. Han sätter upp boxhandskarna och ryttaren och jag en enad front i jobb för honom. Upprörda känslor och smärre styrkeprov mentalt utspelar sig men det tar inte lika lång tid att lösa som det gjorde pass 2.
Ryttaren ber mig sedan rida båda stona eftersom hon är helt slut.
Som ett brev på posten stressar Y på dessa j-la kortsidor. Trots att det är jag som rider henne är hon lättespänd på dessa sidor, vilket låter förmätet men det finns inte i min hjärna att hon ska skygga för något, jag känner ju henne och framför allt hon mig..
När jag sedan rider sista stoet som jag verkligen känner bra tvärnitar och står och skakar på kortsidorna på EXAKT samma ställe som M så fattar jag ingenting! Jag löser problemet helt men är inte nöjd alls.
Det börjar verkligen snurra massa tankar i min skalle. Vad är det frågan om???!!
Ryttaren säger att hästarna väl snackat ihop sig. Det tror jag INTE, men VARFÖR skyggar alla hennes hästar på samma ställen? Att M larvar sig för att skrämmas är inget nytt, hans beteende är helt logiskt och jag vet att matte är för svag i sitt ledarskap gentemot honom. Att han har för vana att undervisa henne istället för tvärt om. Men varför stona som ännu inte kommit på att skrämmas och som alltid varit mycket stabila hittills börjar larva sig, DET är mycket konstigt.
Min första tanke är ju att det har med ryttaren att göra, att hon "lärt" hästarna att spänna sig för kortsidorna efter att M gett henne anledning att oroa sig. Men det stämmer inte, då skulle de alltid skygga där och jag kunde ju rida alla pass 1 utan problem. Och om det hängde på hennes oro skulle ju hästarna bara göra det med henne. Och om det var jag som också på något sätt hakat upp mig efter helgen på dessa platser skulle ju jag inte kunnat rida de andra elevernas hästar på hela banan problemfritt..
Mycket, mycket konstigt och värt att försöka analysera. Jag går runt banan en gång efter att vi är klara, kollar noga om jag kan se något konstigt men det finns verkligen inget som skulle kunna förklara detta. Staket, lite snö som ännu inte smält längs sidorna, grus och hästskit...
Jag kommer på massa andra skrönor jag hört om liknande historier. OCH jag börjar tänka på en annan rätt konstig grej som jag varit med om för flera andra år sedan men som jag inte tänkt på på ett tag.
Jag höll lektioner ute i ett stall. Ryttare nr 1 med sin valack red alltid första lektionen eftersom hon jobbade eftermiddag, ryttare två med en annan valack red sist eftersom hon jobbade fram till 18. De båda ryttarna stod i samma stall, ett stall med många inackorderingar, hästarna gick i samma hage men de båda ryttarna umgicks inte ofta av naturliga skäl. Faktiskt hade de väldigt lite kontakt.
När ryttare ett kom berättade hon att hon värmt sin häst, en väldigt stabli kille på en slinga som han kände till väl. Hon hade travat på lösa tyglat när hästen plötsligt slängt sig åt sidan efter som ett kattskrälle hade flugit upp plötsligt från ett dike, hon hade trillat av och hästen hade varit skärrad en stund. Inget mer med det, hon red sitt pass och släppte ut hästen i hagen.
Sedan kommer ryttare två flera lektioner senare och berättar att hennes jättesnälla, stabila häst slängt sig helt oförklarligt så hon nästan åkt av när hon värmt upp. Han hade varit som förbytt och väldigt rädd. Hon hade verkligen kollat men inte hittat något som förklarade beteendet.
Jag tyckte det var lite lustigt och frågade om det var på det ställe förra ryttaren åkt av. Då visade det sig att hon ju inget visste om den första ryttarens incident men när jag började fråga närmare så visade det sig att det var på exakt samma ställe! Men där FANNS ingen katt.
Konstigt..mycket..konstigt. Efteråt hade folk massa teorier om hur detta kunnat ske men de ena var mindre troliga än de andra typ, häst ett hade "skvallrat" för häst två, telepati osv. jag släppte det med att tänka att det varit ett sammanträffande.
Nu efter helgen börjar jag tänka igen.. Skit.. Hästskit.. Kan hästar som känner varann och är i samma flock förmedla fara genom detta?? Hästar bajsar ju ofta när de är nervösa.. Och hingstar markerar ju med att skita högar.. Hästar luktar på andra hästars skit.. Vad får de ut av det? Vad kan de få reda på mer än tex kön och brunst??
Jag ringde en vän som läst häst på ett mer vetenskapligt sätt än vad jag gjort och frågade vad hästar signalerar med skit. Inget svarade hon först, men ändrade sig till just kön och brunst. Hon slog i faktaböcker men fann inget mer än att adrenalin INTE gick ut den vägen enligt litteraturen.. När jag berättade varför jag undrade så blev hon också nyfiken. Hon i sin tur ringde en bekant som läst etnologi men inriktning häst i fem år. Inte heller hon hittade något svar på om hästar kan bli skrämda av andra hästars skit. Men hon blev väldigt ivrig och började mejla runt till experter runt om i världen.
Hon har väl ännu inte fått svar och det är inte konstigt eftersom så få studier gjorts på just häst. Fåglar och fiskar det har de studerat massor däremot men det hjälper ju föga. Min kompis som jag ringde föreslog att etnologen skulle doktorera på ämnet om det inte var så att någon annan gjort det. Det hoppas jag verkligen, för det här kommer ligga och gnaga tills jag får veta säkert, vetenskapligt hur det ligger till.
Nu när jag tänker efter, hur många gånger har jag inte muttrat till en häst som jag håller på med: Sluta fåna dig, det där är ju bara hästskit och DET har du sett förut! Tänk om hästarna några av dessa gånger faktiskt blivit rädd på riktigt pga att högen stinker fara...
Ja, ska man träna hästar så gäller det att VERKLIGEN på riktigt förstå dem och att göra sig omaket att tänka efter när problem uppstår.
Men åter till eleven med de fyra hästarna. Om det är så att tre av dem reagerar på ledarens "skitsignaler" om förestående fara så kommer samtliga problem lösa sig om hon bara får pli på hästen M. Det skulle utlösa en kedjereaktion och hästarna skulle bli trygga igen med att hon bara tränade bort hans fräckräddhet..
Ja..vad tror ni om denna historia? Några andra förslag på orsak till någon av händelserna? Det finns säker mer saker som jag borde tagit med här och situationer jag missförstått. Men vi börjar så här så får vi se om någon etolog eller någon horsemanshipsnubbe kommer med något annat förslag på hur man kan tänka kring detta.
Tack å hej! Vi kanske hörs :-)
Min bloggs namn som redan har ett osmidigt namn borde heta AnnapannATyckerGrubblarPratarförmyckeT. För det är det jag gör, har starka åsikter i många frågor,funderar ihjäl mig på småsaker och pratar hål i huvudet på omgivningen om jag får chansen..
I samband med att jag höll en helgkurs skaffade jag mig en ny tankenöt att suga på. Jag ska strax berätta om den men först ska jag berätta om vad som utlöste hjärnaktiviteten.
Jag håller alltså en tredagarskurs där upplägget är att jag rider hästarna dag 1, eleverna rider sedan sina hästar själva två pass om dagen dag 2 och 3. Det handlar alltså om sammanlagt 5 ridpass och för att så enkelt som möjligt återberätta (nå ja, så kortfattat som jag klarar) benämner jag dem med siffror.
En av eleverna äger 4 st hästar: En gammal valack: K, en valack i 10 års åldern: M och två ungston: Y och E. Själv skulle hon rida valack M och ungsto Y 4 pass var, den äldre valacken skulle hon låna ut till annan elev och jag skulle rida sto F första och sista passet. Jag känner samtliga hästar väl och tre av dem väldigt väl. De bor på platsen för kursen så de är på hemmaplan.
Jag rider alltså alla hästar som var med på hela kursen pass 1 dag 1. Inget konstigt hände, allt går finfint, jag skärper lite hjälper och hjälper dem över en eller annan tröskel, är mycket nöjd med alla hästarna.
Dag 2 pass 1 kommer eleven med de nämnda hästarna med sin valack M in på banan. Hästen är extremt smart och väldigt stark mentalt. Inte rädd för fan själv och ganska..ja fräck för att uttrycka sig milt. Hård i skallen helt enkelt. Han är svårmotiverad och lurar skjortan av de flesta, men om man genomskådar honom och lyckas ta sig igenom så är han en kanonhäst. Han är så yber intelligent, har egentligen väldigt lätt för sig i alla gångarter och har hög arbetskapacitet.
Jag ber eleven att lite smått börja jobba med det som jag gjorde dagen innan.
Det tycker INTE M är en bra idé, han tycker att det är för oförskämda krav från ryttaren och han börjar protestera. Jag uppmuntrar ryttaren att lugnt stå fast vid kraven eftersom de på intet sätt är orimliga eller egentligen särskilt jobbiga. Då börjar hästen att spana efter saker att bli rädd för. VERKLIGEN leta.. Han annonserar ett förestående psykbryt säkert 5 minuter innan det kommer.
Trots att han inget finner så bygger han upp mer och mer stressbeteende och i brist på annat uppfinner en "låtsastiger" bakom staketet på ena kortsidan i första hörnet. Han skyggar och slänger sig blixtsnabbt till sidan och ger ryttaren en rejäl utmaning. Jag känner ju hästen, VET att han försöker skrämma ryttaren till lydnad, att han absolut inte är rädd av sig och jag känner ryttaren, vet att hon har kapacitet att sitta kvar. Så jag instruerar henne att låta detta kosta rejält för M i arbete. Jag känner att ryttaren är frustrerad och att hon hellre vill strunta i att jobba på den kortsidan, att hon tycker jobbet att snurra och flytta bakdel är tjatigt och kanske lite, lite läskigt. Till en början gör hon jobbet, men efterhand när hästen börjar hota henne mer och mer för mindre å mindre uppgifter börjar hon slarva lite.. Snurrar färre varv och med mindre kraft, inte synligt för vem som helst men jag vet, hon vet det å framför allt - hästen vet det..
En annan häst än denna hade det helt säkert varit tillräckligt med straffarbete för men..ja, den här är stenhård. Jag får vara tuff mot ryttaren och pusha henne att i stället öka dosen jobb lagom mycket om vi ska kunna komma någon vart. Det gör hon efter att också hon märker att det faktiskt är så att M försöker uppfostra henne i att lägga av med att ställa krav. Han ger sig och vi kan jobba vidare ett lite tag innan vi ger honom paus och byter varv. Då upprepar proceduren sig på den andra kortsidan.. SUCK!!!! Vi löser problemet på samma sätt, han får jobb om han beter sig som en idiot och det går i alla fall snabbare denna gång. Det hela slutar väl och ekipaget ser mycket fint ut innan vi lägger av.
Så ska samma ryttare byta häst och hon kommer direkt in på banan med ungsto Y. Y är en ovanligt stabil och snäll unghäst. Tills nu.. Nu ser hon låtsastigrar PÅ exakt samma ställen som M?? Men hon lugnar sig efter ca 2 minuter bara av att hon får gå förbi kortsidorna utan att tigern äter upp henne. Men jag tänker att detta är väldigt okaraktäristiskt för detta sto.
Det är några hästar i mellan och sist in kommer den gamla valacken K med "låneryttare". Han är en speciell herre, Islandsfödd med många nojjor och massa flykt. Att han skyggar för lite olika saker och hoppar för tex ljudet av att spöet kommer åt ryttaren sko osv. är inget någon ens tänker på. Men nu nojjar han bara på kortsidorna. Spänner sig och sneglar. VA FAN!!!
Vid det laget är jag rejält less på dessa kortsidor. Det är inte så att ridpassen förstörs för hästarna Y eller K eller att vi inte kan komma vidare, absolut inte , men det är konstigt och irriterande. Jag tycker dessutom det hela är väldigt ologiskt att hästarna som bor på gården ska skygga på sin egen hemmbana men inte hästarna som rest dit. Den ena är dessutom där för första gången och inte särskilt berest.
På eftermiddagen, alltså pass 3 upprepas samma saker snarlikt men alla hästarnas beteende har krympt betydligt. För hästarna Y och K är det väldigt överkomligt men vi får lägga ca 7-8 minuter på det med häst M.
Först ut sista dagen, pass 4 rider "låneryttaren" häst K utan minsta problem och M och Y rids med ännu mindre reaktioner, nästan utsläckta men de är där, fortfarande på exakt samma platser på banan. Vi kan höja ribban för både hästar och ryttare. Det går väldigt, väldigt bra med alla och hästarna ryttarna, och jag är nöjda.
På eftermiddagen pass 5 rids K igen helt utan de där tendenserna. Jag sitter upp en snabbis på ett par av andra hästarna som är med utan reaktioner från dem på platserna.Men när vi så kommer till häst M så tänker jag att vi ska backa lite, varva ner och bara köra grundgrejer så vi inte hamnar i svårigheter sista passet. Men M tänker inte alls så, han reagerar med: "nya" övningar = nya protester. I själva verket är det inga nya övningar utan saker både han och matte kan utan och innan, bara lugna ickejobbiga, lösgörande saker på lång tygel.. Han sätter upp boxhandskarna och ryttaren och jag en enad front i jobb för honom. Upprörda känslor och smärre styrkeprov mentalt utspelar sig men det tar inte lika lång tid att lösa som det gjorde pass 2.
Ryttaren ber mig sedan rida båda stona eftersom hon är helt slut.
Som ett brev på posten stressar Y på dessa j-la kortsidor. Trots att det är jag som rider henne är hon lättespänd på dessa sidor, vilket låter förmätet men det finns inte i min hjärna att hon ska skygga för något, jag känner ju henne och framför allt hon mig..
När jag sedan rider sista stoet som jag verkligen känner bra tvärnitar och står och skakar på kortsidorna på EXAKT samma ställe som M så fattar jag ingenting! Jag löser problemet helt men är inte nöjd alls.
Det börjar verkligen snurra massa tankar i min skalle. Vad är det frågan om???!!
Ryttaren säger att hästarna väl snackat ihop sig. Det tror jag INTE, men VARFÖR skyggar alla hennes hästar på samma ställen? Att M larvar sig för att skrämmas är inget nytt, hans beteende är helt logiskt och jag vet att matte är för svag i sitt ledarskap gentemot honom. Att han har för vana att undervisa henne istället för tvärt om. Men varför stona som ännu inte kommit på att skrämmas och som alltid varit mycket stabila hittills börjar larva sig, DET är mycket konstigt.
Min första tanke är ju att det har med ryttaren att göra, att hon "lärt" hästarna att spänna sig för kortsidorna efter att M gett henne anledning att oroa sig. Men det stämmer inte, då skulle de alltid skygga där och jag kunde ju rida alla pass 1 utan problem. Och om det hängde på hennes oro skulle ju hästarna bara göra det med henne. Och om det var jag som också på något sätt hakat upp mig efter helgen på dessa platser skulle ju jag inte kunnat rida de andra elevernas hästar på hela banan problemfritt..
Mycket, mycket konstigt och värt att försöka analysera. Jag går runt banan en gång efter att vi är klara, kollar noga om jag kan se något konstigt men det finns verkligen inget som skulle kunna förklara detta. Staket, lite snö som ännu inte smält längs sidorna, grus och hästskit...
Jag kommer på massa andra skrönor jag hört om liknande historier. OCH jag börjar tänka på en annan rätt konstig grej som jag varit med om för flera andra år sedan men som jag inte tänkt på på ett tag.
Jag höll lektioner ute i ett stall. Ryttare nr 1 med sin valack red alltid första lektionen eftersom hon jobbade eftermiddag, ryttare två med en annan valack red sist eftersom hon jobbade fram till 18. De båda ryttarna stod i samma stall, ett stall med många inackorderingar, hästarna gick i samma hage men de båda ryttarna umgicks inte ofta av naturliga skäl. Faktiskt hade de väldigt lite kontakt.
När ryttare ett kom berättade hon att hon värmt sin häst, en väldigt stabli kille på en slinga som han kände till väl. Hon hade travat på lösa tyglat när hästen plötsligt slängt sig åt sidan efter som ett kattskrälle hade flugit upp plötsligt från ett dike, hon hade trillat av och hästen hade varit skärrad en stund. Inget mer med det, hon red sitt pass och släppte ut hästen i hagen.
Sedan kommer ryttare två flera lektioner senare och berättar att hennes jättesnälla, stabila häst slängt sig helt oförklarligt så hon nästan åkt av när hon värmt upp. Han hade varit som förbytt och väldigt rädd. Hon hade verkligen kollat men inte hittat något som förklarade beteendet.
Jag tyckte det var lite lustigt och frågade om det var på det ställe förra ryttaren åkt av. Då visade det sig att hon ju inget visste om den första ryttarens incident men när jag började fråga närmare så visade det sig att det var på exakt samma ställe! Men där FANNS ingen katt.
Konstigt..mycket..konstigt. Efteråt hade folk massa teorier om hur detta kunnat ske men de ena var mindre troliga än de andra typ, häst ett hade "skvallrat" för häst två, telepati osv. jag släppte det med att tänka att det varit ett sammanträffande.
Nu efter helgen börjar jag tänka igen.. Skit.. Hästskit.. Kan hästar som känner varann och är i samma flock förmedla fara genom detta?? Hästar bajsar ju ofta när de är nervösa.. Och hingstar markerar ju med att skita högar.. Hästar luktar på andra hästars skit.. Vad får de ut av det? Vad kan de få reda på mer än tex kön och brunst??
Jag ringde en vän som läst häst på ett mer vetenskapligt sätt än vad jag gjort och frågade vad hästar signalerar med skit. Inget svarade hon först, men ändrade sig till just kön och brunst. Hon slog i faktaböcker men fann inget mer än att adrenalin INTE gick ut den vägen enligt litteraturen.. När jag berättade varför jag undrade så blev hon också nyfiken. Hon i sin tur ringde en bekant som läst etnologi men inriktning häst i fem år. Inte heller hon hittade något svar på om hästar kan bli skrämda av andra hästars skit. Men hon blev väldigt ivrig och började mejla runt till experter runt om i världen.
Hon har väl ännu inte fått svar och det är inte konstigt eftersom så få studier gjorts på just häst. Fåglar och fiskar det har de studerat massor däremot men det hjälper ju föga. Min kompis som jag ringde föreslog att etnologen skulle doktorera på ämnet om det inte var så att någon annan gjort det. Det hoppas jag verkligen, för det här kommer ligga och gnaga tills jag får veta säkert, vetenskapligt hur det ligger till.
Nu när jag tänker efter, hur många gånger har jag inte muttrat till en häst som jag håller på med: Sluta fåna dig, det där är ju bara hästskit och DET har du sett förut! Tänk om hästarna några av dessa gånger faktiskt blivit rädd på riktigt pga att högen stinker fara...
Ja, ska man träna hästar så gäller det att VERKLIGEN på riktigt förstå dem och att göra sig omaket att tänka efter när problem uppstår.
Men åter till eleven med de fyra hästarna. Om det är så att tre av dem reagerar på ledarens "skitsignaler" om förestående fara så kommer samtliga problem lösa sig om hon bara får pli på hästen M. Det skulle utlösa en kedjereaktion och hästarna skulle bli trygga igen med att hon bara tränade bort hans fräckräddhet..
Ja..vad tror ni om denna historia? Några andra förslag på orsak till någon av händelserna? Det finns säker mer saker som jag borde tagit med här och situationer jag missförstått. Men vi börjar så här så får vi se om någon etolog eller någon horsemanshipsnubbe kommer med något annat förslag på hur man kan tänka kring detta.
Tack å hej! Vi kanske hörs :-)
tisdag 21 september 2010
Trivselvikt eller hästmisshandel?
Efter som jag nu ändå var inne på ämnena att kasta sten i glashus och fetma kan jag lika gärna fortsätta..
Som djurälskare i allmänhet och hästälskare i synnerhet har jag alltid haft ett visst moraliskt dilemma som ser ut så här:
Med vilken rätt pekar jag ut ett annat djur som mitt intresse, sport, livstil och jobb?
Om jag verkligen vill hästarnas allra bästa, varför rider jag på dem och utsätter dem för eventuell ridrelaterad skada? Varför gör jag något så onaturligt som att stängsla in och stalla in djur vars möjlighet till att bete sig 100% naturligt förloras i samma sekund? Som i sig medför mängder av risker för hästen?
Vore inte det enda riktiga att bara köpa massa passande mark och låta hästarna gå där fria utan att behöva stå till min tjänst?
Väldigt, väldigt jobbig tanke.. En god vän brukar stöna utmattat när jag luftar den här typen av tankar. Han tycker att jag är alldeles för tramsig å jönsig som funderar för mycket. Herreguuud, det är för fan inga heliga kor, det är hästar! Ja, jo ,jag vet men ändå..
Men så ädel är jag inte att jag skulle kunna tänka mig att vara en passiv åskådare av dem på avstånd. Jag VILL göra något så onaturligt och riskfyllt ( för hästen )som att tämja dem, rida på dem och umgås med dem. För att döva den ångesten som den konflikten innebär så har jag bestämt mig för vissa saker.
För det första att försöka lära mig så mycket jag kan om hästar och ridning. Göra det jag kan för att inte av okunskap eller oförmåga skapa obehag eller ohälsa för hästen. För det andra att hästens behov går före min prestige. Vill jag tex. tävla så ska hästen vara mogen uppgiften och adekvat utbildad och tillräckligt tränad för vara mitt "tävlingsredskap".
Så mycket mer kan jag inte göra, jag kan försöka lära mig av misstag och försöka skapa en så bra miljö som möjligt för de hästar jag ansvarar för. Det kommer aldrig bli optimalt, mitt intresse kommer alltid kosta hästarna mer än mig. Jag får acceptera det och bestämma mig för att man inte kan göra mer än sitt bästa.
Jag har också bestämt mig för att tro att jag ger något tillbaka till de här fantastisk djuren i utbyte mot deras frihet. Att de faktiskt också vill umgås med mig och att de ser mig som en ganska trygg och rättvis ledare. Kanske är det självbedrägeri på högsta nivå men det fungerar för mig :-)
Jag undrar förresten hur många som verkligen läst vad de lovar på heder och samvete i och med att de skriver på lappen om hästägarförsäkran inför tävling? Hur många har läst den och med gott samvete kan skriva på den? Hur många har läst meningen: Hästen är tränad för tävlingsdeltagande.???
Ofta ser man totalt omusklade hästar krokna redan i uppvärmningen, svinfeta hästar stöna sig runt banan, outbildade/ ej färdiga hästar ridas med krav den inte kan uppfylla. För mig är det självklart att en häst med 70 kilos övervikt INTE är "tränad för tävlingsdeltagande", ändå ser man dem där.
Ihjälmatade hästar finns det gott av i hästhimlen appropå det.. Oftast pga av okunskap men tyvärr ibland av ägarens lathet. En häst är visserligen genetiskt programmerad att tex lägga på sig lite trivselvikt inför vintern, men den är INTE skapt för att vara groteskt, sjukligt fet året runt!
Hästarna som är gjorda för att ströva på stora arealer och beta magert, äta varierat beroende på tillgång, dem stänger vi in i små fållor, motionerar dem i bästa fall en timme om dagen och matar dem med foder som är odlat för att mjölkproducerande kor!!! ska må bra.. Dessutom dövar vi ofta någon typ av dåligt samvete, med extra kraftfoder, godis å annat inte så hästnaturliga/nyttiga grejer. .. Det är vad vi gör vintertid, sommartid släpper vi ut dem i lite större hagar och ser på medan de äter sig sjuka på för kraftigt, felaktigt gräs. Många låter sina Islandshästar gå ute dygnet runt trots att de uppenbarligen blir halvt galna av sina eksem samt skaffar sig en övervikt som de sedan har svårt att bära. För att det är SYND om dem om de inte får bete, SYND om dem om de inte får "sommarlov".
I själva verket handlar det om att det är bekvämt för ägaren och mest ekonomiskt...
Jag som tycker för mycket kan ju vädra min åsikt i det här fallet:
Det är fruktansvärt synd om hästar som blir för feta! De riskerar dödliga hälsoproblem. Även om det inte blir så allvarligt så kan man ju lätt räkna ut att övervikt är ett stort bekymmer som påverkar hela hästen negativt. Vi som ju redan är rätt stora på en liten häst..Ska den behöva släpa på mer? Hur tror ni benen mår av det? Man ju knappast kräva att en fet häst ska kunna prestera underverk på en tävlingsbana eller fungera tillfredställande ridmässigt , när såg ni en fet ballerina senast liksom? Sedan är ju hästen ett flyktdjur, den mår bra av att känna sig smidig och tränad, att den har fysik att komma undan om något farligt dyker upp. Dagens hästar är likadant programmerade som de var när de var vilda för tusentals år sedan, de vet inte att den största faran för deras liv snarare är havrehinken än hungriga lejon..
Jag som är ute i många olika stall ser att man tar sitt ansvar för hästens välbefinnande på olika stort allvar i olika stall. Eller rättare sagt, jag ser att det är lätt att påverkas av "normen" i stallet där man har sin häst. Dvs. om man står i ett stall där alla hästarna är vrålfeta så blir det normen, ägarna tittar på de andras hästar och tycker inte det är så farligt. Om de flesta andra ryttarna rider oregelbundet när solen skiner och andan faller på så tycker man kanske till och med att man kan tävla en häst som ridits tre gånger i veckan i en månad med gott samvete?
I ett stall jag jobbade i för länge sedan så var "normen" tvärt om, alla var hypertaggade tävling och träningsnarkomaner. Hästarna reds stenhårt minst 6 pass i veckan och hölls i "tävlingskondition" året runt. Efter att ett par av hästarna avelsvisades så hänföll hela stallet åt anorexi å sina hästars vägar. I princip samtliga hästar var övertränade och så magra att de tillbakabildade muskelaturen en efter en . Dessutom ådrog sig flera hästar magsår pga bla för lite grovfoder och för mycket kraft.
Vart vill jag nu komma med detta? Jo, jag vill bara poängtera att ägare har en skyldighet att se till att de hästar man ansvarar för mår bra, att vi ser till att skaffa nödvändig kompetens och att det är riktigt viktigt att TITTA på sin häst genom verklighetens glasögon.
Mår din häst bra? Har den bara lite trivselvikt eller är den dödligt fet?
Som djurälskare i allmänhet och hästälskare i synnerhet har jag alltid haft ett visst moraliskt dilemma som ser ut så här:
Med vilken rätt pekar jag ut ett annat djur som mitt intresse, sport, livstil och jobb?
Om jag verkligen vill hästarnas allra bästa, varför rider jag på dem och utsätter dem för eventuell ridrelaterad skada? Varför gör jag något så onaturligt som att stängsla in och stalla in djur vars möjlighet till att bete sig 100% naturligt förloras i samma sekund? Som i sig medför mängder av risker för hästen?
Vore inte det enda riktiga att bara köpa massa passande mark och låta hästarna gå där fria utan att behöva stå till min tjänst?
Väldigt, väldigt jobbig tanke.. En god vän brukar stöna utmattat när jag luftar den här typen av tankar. Han tycker att jag är alldeles för tramsig å jönsig som funderar för mycket. Herreguuud, det är för fan inga heliga kor, det är hästar! Ja, jo ,jag vet men ändå..
Men så ädel är jag inte att jag skulle kunna tänka mig att vara en passiv åskådare av dem på avstånd. Jag VILL göra något så onaturligt och riskfyllt ( för hästen )som att tämja dem, rida på dem och umgås med dem. För att döva den ångesten som den konflikten innebär så har jag bestämt mig för vissa saker.
För det första att försöka lära mig så mycket jag kan om hästar och ridning. Göra det jag kan för att inte av okunskap eller oförmåga skapa obehag eller ohälsa för hästen. För det andra att hästens behov går före min prestige. Vill jag tex. tävla så ska hästen vara mogen uppgiften och adekvat utbildad och tillräckligt tränad för vara mitt "tävlingsredskap".
Så mycket mer kan jag inte göra, jag kan försöka lära mig av misstag och försöka skapa en så bra miljö som möjligt för de hästar jag ansvarar för. Det kommer aldrig bli optimalt, mitt intresse kommer alltid kosta hästarna mer än mig. Jag får acceptera det och bestämma mig för att man inte kan göra mer än sitt bästa.
Jag har också bestämt mig för att tro att jag ger något tillbaka till de här fantastisk djuren i utbyte mot deras frihet. Att de faktiskt också vill umgås med mig och att de ser mig som en ganska trygg och rättvis ledare. Kanske är det självbedrägeri på högsta nivå men det fungerar för mig :-)
Jag undrar förresten hur många som verkligen läst vad de lovar på heder och samvete i och med att de skriver på lappen om hästägarförsäkran inför tävling? Hur många har läst den och med gott samvete kan skriva på den? Hur många har läst meningen: Hästen är tränad för tävlingsdeltagande.???
Ofta ser man totalt omusklade hästar krokna redan i uppvärmningen, svinfeta hästar stöna sig runt banan, outbildade/ ej färdiga hästar ridas med krav den inte kan uppfylla. För mig är det självklart att en häst med 70 kilos övervikt INTE är "tränad för tävlingsdeltagande", ändå ser man dem där.
Ihjälmatade hästar finns det gott av i hästhimlen appropå det.. Oftast pga av okunskap men tyvärr ibland av ägarens lathet. En häst är visserligen genetiskt programmerad att tex lägga på sig lite trivselvikt inför vintern, men den är INTE skapt för att vara groteskt, sjukligt fet året runt!
Hästarna som är gjorda för att ströva på stora arealer och beta magert, äta varierat beroende på tillgång, dem stänger vi in i små fållor, motionerar dem i bästa fall en timme om dagen och matar dem med foder som är odlat för att mjölkproducerande kor!!! ska må bra.. Dessutom dövar vi ofta någon typ av dåligt samvete, med extra kraftfoder, godis å annat inte så hästnaturliga/nyttiga grejer. .. Det är vad vi gör vintertid, sommartid släpper vi ut dem i lite större hagar och ser på medan de äter sig sjuka på för kraftigt, felaktigt gräs. Många låter sina Islandshästar gå ute dygnet runt trots att de uppenbarligen blir halvt galna av sina eksem samt skaffar sig en övervikt som de sedan har svårt att bära. För att det är SYND om dem om de inte får bete, SYND om dem om de inte får "sommarlov".
I själva verket handlar det om att det är bekvämt för ägaren och mest ekonomiskt...
Jag som tycker för mycket kan ju vädra min åsikt i det här fallet:
Det är fruktansvärt synd om hästar som blir för feta! De riskerar dödliga hälsoproblem. Även om det inte blir så allvarligt så kan man ju lätt räkna ut att övervikt är ett stort bekymmer som påverkar hela hästen negativt. Vi som ju redan är rätt stora på en liten häst..Ska den behöva släpa på mer? Hur tror ni benen mår av det? Man ju knappast kräva att en fet häst ska kunna prestera underverk på en tävlingsbana eller fungera tillfredställande ridmässigt , när såg ni en fet ballerina senast liksom? Sedan är ju hästen ett flyktdjur, den mår bra av att känna sig smidig och tränad, att den har fysik att komma undan om något farligt dyker upp. Dagens hästar är likadant programmerade som de var när de var vilda för tusentals år sedan, de vet inte att den största faran för deras liv snarare är havrehinken än hungriga lejon..
Jag som är ute i många olika stall ser att man tar sitt ansvar för hästens välbefinnande på olika stort allvar i olika stall. Eller rättare sagt, jag ser att det är lätt att påverkas av "normen" i stallet där man har sin häst. Dvs. om man står i ett stall där alla hästarna är vrålfeta så blir det normen, ägarna tittar på de andras hästar och tycker inte det är så farligt. Om de flesta andra ryttarna rider oregelbundet när solen skiner och andan faller på så tycker man kanske till och med att man kan tävla en häst som ridits tre gånger i veckan i en månad med gott samvete?
I ett stall jag jobbade i för länge sedan så var "normen" tvärt om, alla var hypertaggade tävling och träningsnarkomaner. Hästarna reds stenhårt minst 6 pass i veckan och hölls i "tävlingskondition" året runt. Efter att ett par av hästarna avelsvisades så hänföll hela stallet åt anorexi å sina hästars vägar. I princip samtliga hästar var övertränade och så magra att de tillbakabildade muskelaturen en efter en . Dessutom ådrog sig flera hästar magsår pga bla för lite grovfoder och för mycket kraft.
Vart vill jag nu komma med detta? Jo, jag vill bara poängtera att ägare har en skyldighet att se till att de hästar man ansvarar för mår bra, att vi ser till att skaffa nödvändig kompetens och att det är riktigt viktigt att TITTA på sin häst genom verklighetens glasögon.
Mår din häst bra? Har den bara lite trivselvikt eller är den dödligt fet?
lördag 18 september 2010
Det heter faktiskt ridSPORT
Kasta sten i glashus
Det kan man ju roa sig med. Men jag hade anledning att tänka över det här med ridSPORT idag. Jag har nyss varit riktigt sjuk och denna sjuka har påverkat min ork rejält. Jag har förmodligen varit påverkad av detta hela våren och hela sommaren. Jag har varit extremt trött och matt.
Hur som helst bestämde jag mig idag för att det var dax med en tömkörningsdag för några hästarna som jag har nu. Tycker det är viktigt med variation och att jobba hästen utan vikten från ryttaren då och då. Det är också ett bra sätt att stämma av ledarskapet. Men detta med tömkörningen är ett helt kapitel för sig. Den är jättebra, OM den utförs korrekt. I annat fall så är det ett effektivt sätt att förstöra sin häst både i munnen och påverka ledarskapet i negativ riktning.
En grundläggande förutsättning för ett bra tömpass är att tränaren orkar hänga med hästen.. Jag valde idag att träna ute i naturen samt att jobba hästarna i skritt och långsam trav och tölt. Alltså behövde jag springa för att hänga med.. Jag hade inte hunnit många meter innan jag märkte att jag hamnade bakom tömmarna gång på gång då min ork tröt snabbare än vatten i Sahara. Det i sig gjorde att jag alltså vart otajmad i handen och faktiskt några gånger drog den stackars hästen i munnen.. FY!!! INTE BRA!!!
Det var bara att lägga ner projekt tölt och trav om jag inte ville träna hästarna negativt.
När jag var klar för dagen så satte jag mig ner och gjorde en plan på hur jag ska åtgärda mitt problem med orken. Mer och fler promenader till att börja med.. Kom osökt att filosofera över begreppet ridSPORT..
Kasta sten i glashus ja..det var ju det. För två år sedan vägde jag 94 kilo och rökte ett och ett halvt paket cigg om dagen. Inte särskilt sportigt alls nu när jag tänker närmare på det. Men det var faktiskt en häst som fick mig att ta ett beslut om ett hälsosammare liv, ta tag i mig själv ordentligt.
Jag hade under de senaste 15 åren gått stadigt upp i vikt av min fettvävnadsreumatism, var iofs rätt smidig och uthållig ändå med tanke på hyddan och de andra fyskiska problem som sjukdomen ger men i alla fall.. Hade lite halvhjärtat tjatat på min husläkare i åratal om att få genomgå en gastric bypass men fått avslag varje gång.
Nu hade en av mina gulligaste kunder skänkt en häst till mig. Kruxet med hästen, en hingst, var att han pga extremt dåliga åuppväxtförhållanden på Öland blivit både sjuk och förkrympt. Han var max 132 cm i mankhöjd med skrattretande kort kropp. Muskelsvag med rörelsestörning, men det mest älskvärda som gått i ett par hovar. Snällaste och charmigaste häst jag någonsin haft att göra med. När jag fick honom var han tre år och jag inväntade otåligt hans snara tillväxt och tillfrisknande. Det kom aldrig.. Jag tänkte först att han väl kan få gå i hagen och hålla ordning på flocken så länge han inte lider. Jag åkte till flera veterinärer med honom och alla intygade att han inte var halt längre, bara rörde sig skumt, förmodligen hade han haft en hjärnhinneinflammation. De tog prover på honom som visade att han varit enormt angripen av fästingar och hans blod bar spår efter både borrelia och erlichios samt att han hade blodbrist efter alla äckliga fästingar. Veterinärerna rådde mig att ge honom bra mat och tid.
Han fick mat och han fick tid, men han såg lika skum ut.. Kärare och kärare vart jag vart efter tiden gick och jag började drömma om att en dag rida på honom. MEN jag insåg det olämpliga i att jag med mina 94-96 kilo skulle rida in honom. Men jag kunde inte ens tänka tanken på att unna någon annan att göra det heller. Vad göra? Jag var tvungen att komma ner i rimlig viktklass. Eftersom jag ju bara är 153 cm kort så borde jag ju vara en perfekt ryttare till denna lilla häst om jag bara var..normalviktig till längden.
Nu eller aldrig, jag stormade in på vårdcentralen och krävde att få en remiss fortare än kvickt! Gjorde mig beredd att ockupera läkarmottagningen om så behövdes.
-Ja men ABSOLUT sa den vikarierande AT -läkaren! SJÄLVKLART ska du få det! Jag firade med att sluta röka och börja tömköra min fula lilla hingst :-)
Tre månader senare var jag lycklig GBPare.
Nu så här två år senare är det bara halva jag kvar, jag har mycket bättre ork, balans och smidighet. Jag har försiktigt, försiktigt börjat rida lite på på min fula lilla hingst. Tiden får utvisa om han håller.. Jag är väldigt tveksam men han får gå här som flockledare så länge han mår bra även om jag inser det dåraktiga i att lägga tid och pengar på honom.
När jag tänker tillbaka vill inte gå så långt som att påstå att jag var en dålig ryttare när jag var fet, inte alls. Jag anser att en tung ryttare som är balanserad och hyfsat duktig kan vara en mycket lättare börda för hästen än vad en lätt, okunnig och obalanserad ryttare någonsin blir. Men jag vågar påstå att jag är bättre nu. Framför allt orkar jag bättre och är smidigare.
Jag kommer aldrig sluta förundras över hur vissa människor tänker kring det här med att börja rida. Ibland stöter jag på människor som verkar tänka så här:
- Jag är livrädd för hästar.
- Jag är livrädd för fart.
- Jag har ingen balans.
- Jag har aldrig sportat i hela mitt liv.
- Jag har ingen kroppskontroll.
- Jag har ingen koordination.
- JAG BÖRJAR RIDA ISLANDSHÄST, DET ÄR EN TOPPEN IDÉ!
Jag missunnar inte någon glädjen att rida och umgås med hästar. Men precis som med alla andra sporter så gäller det att träna. Kanske att träna annat vid sidan om ridningen.. Om man tex är totalt taktlös, kanske några danslektioner vore på sin plats innan man försöker lära sig töltens fyrtakt. Är man ohejdat högerhänt sedan födelsen kanske man ska träna upp sin vänstersida innan man kräver av hästen att den ska vara liksidig? Vet man med sig att man är mesig och aldrig lyckas få någon enda varelse att ta en på allvar, vore inte ett par teaterlektioner på sin plats?
Själv ska jag i alla fall på något sätt se till att orka springa bredvid mina hästar igen mer än 5 minuter, det är då ett som är säkert!
Det kan man ju roa sig med. Men jag hade anledning att tänka över det här med ridSPORT idag. Jag har nyss varit riktigt sjuk och denna sjuka har påverkat min ork rejält. Jag har förmodligen varit påverkad av detta hela våren och hela sommaren. Jag har varit extremt trött och matt.
Hur som helst bestämde jag mig idag för att det var dax med en tömkörningsdag för några hästarna som jag har nu. Tycker det är viktigt med variation och att jobba hästen utan vikten från ryttaren då och då. Det är också ett bra sätt att stämma av ledarskapet. Men detta med tömkörningen är ett helt kapitel för sig. Den är jättebra, OM den utförs korrekt. I annat fall så är det ett effektivt sätt att förstöra sin häst både i munnen och påverka ledarskapet i negativ riktning.
En grundläggande förutsättning för ett bra tömpass är att tränaren orkar hänga med hästen.. Jag valde idag att träna ute i naturen samt att jobba hästarna i skritt och långsam trav och tölt. Alltså behövde jag springa för att hänga med.. Jag hade inte hunnit många meter innan jag märkte att jag hamnade bakom tömmarna gång på gång då min ork tröt snabbare än vatten i Sahara. Det i sig gjorde att jag alltså vart otajmad i handen och faktiskt några gånger drog den stackars hästen i munnen.. FY!!! INTE BRA!!!
Det var bara att lägga ner projekt tölt och trav om jag inte ville träna hästarna negativt.
När jag var klar för dagen så satte jag mig ner och gjorde en plan på hur jag ska åtgärda mitt problem med orken. Mer och fler promenader till att börja med.. Kom osökt att filosofera över begreppet ridSPORT..
Kasta sten i glashus ja..det var ju det. För två år sedan vägde jag 94 kilo och rökte ett och ett halvt paket cigg om dagen. Inte särskilt sportigt alls nu när jag tänker närmare på det. Men det var faktiskt en häst som fick mig att ta ett beslut om ett hälsosammare liv, ta tag i mig själv ordentligt.
Jag hade under de senaste 15 åren gått stadigt upp i vikt av min fettvävnadsreumatism, var iofs rätt smidig och uthållig ändå med tanke på hyddan och de andra fyskiska problem som sjukdomen ger men i alla fall.. Hade lite halvhjärtat tjatat på min husläkare i åratal om att få genomgå en gastric bypass men fått avslag varje gång.
Nu hade en av mina gulligaste kunder skänkt en häst till mig. Kruxet med hästen, en hingst, var att han pga extremt dåliga åuppväxtförhållanden på Öland blivit både sjuk och förkrympt. Han var max 132 cm i mankhöjd med skrattretande kort kropp. Muskelsvag med rörelsestörning, men det mest älskvärda som gått i ett par hovar. Snällaste och charmigaste häst jag någonsin haft att göra med. När jag fick honom var han tre år och jag inväntade otåligt hans snara tillväxt och tillfrisknande. Det kom aldrig.. Jag tänkte först att han väl kan få gå i hagen och hålla ordning på flocken så länge han inte lider. Jag åkte till flera veterinärer med honom och alla intygade att han inte var halt längre, bara rörde sig skumt, förmodligen hade han haft en hjärnhinneinflammation. De tog prover på honom som visade att han varit enormt angripen av fästingar och hans blod bar spår efter både borrelia och erlichios samt att han hade blodbrist efter alla äckliga fästingar. Veterinärerna rådde mig att ge honom bra mat och tid.
Han fick mat och han fick tid, men han såg lika skum ut.. Kärare och kärare vart jag vart efter tiden gick och jag började drömma om att en dag rida på honom. MEN jag insåg det olämpliga i att jag med mina 94-96 kilo skulle rida in honom. Men jag kunde inte ens tänka tanken på att unna någon annan att göra det heller. Vad göra? Jag var tvungen att komma ner i rimlig viktklass. Eftersom jag ju bara är 153 cm kort så borde jag ju vara en perfekt ryttare till denna lilla häst om jag bara var..normalviktig till längden.
Nu eller aldrig, jag stormade in på vårdcentralen och krävde att få en remiss fortare än kvickt! Gjorde mig beredd att ockupera läkarmottagningen om så behövdes.
-Ja men ABSOLUT sa den vikarierande AT -läkaren! SJÄLVKLART ska du få det! Jag firade med att sluta röka och börja tömköra min fula lilla hingst :-)
Tre månader senare var jag lycklig GBPare.
Nu så här två år senare är det bara halva jag kvar, jag har mycket bättre ork, balans och smidighet. Jag har försiktigt, försiktigt börjat rida lite på på min fula lilla hingst. Tiden får utvisa om han håller.. Jag är väldigt tveksam men han får gå här som flockledare så länge han mår bra även om jag inser det dåraktiga i att lägga tid och pengar på honom.
När jag tänker tillbaka vill inte gå så långt som att påstå att jag var en dålig ryttare när jag var fet, inte alls. Jag anser att en tung ryttare som är balanserad och hyfsat duktig kan vara en mycket lättare börda för hästen än vad en lätt, okunnig och obalanserad ryttare någonsin blir. Men jag vågar påstå att jag är bättre nu. Framför allt orkar jag bättre och är smidigare.
Jag kommer aldrig sluta förundras över hur vissa människor tänker kring det här med att börja rida. Ibland stöter jag på människor som verkar tänka så här:
- Jag är livrädd för hästar.
- Jag är livrädd för fart.
- Jag har ingen balans.
- Jag har aldrig sportat i hela mitt liv.
- Jag har ingen kroppskontroll.
- Jag har ingen koordination.
- JAG BÖRJAR RIDA ISLANDSHÄST, DET ÄR EN TOPPEN IDÉ!
Jag missunnar inte någon glädjen att rida och umgås med hästar. Men precis som med alla andra sporter så gäller det att träna. Kanske att träna annat vid sidan om ridningen.. Om man tex är totalt taktlös, kanske några danslektioner vore på sin plats innan man försöker lära sig töltens fyrtakt. Är man ohejdat högerhänt sedan födelsen kanske man ska träna upp sin vänstersida innan man kräver av hästen att den ska vara liksidig? Vet man med sig att man är mesig och aldrig lyckas få någon enda varelse att ta en på allvar, vore inte ett par teaterlektioner på sin plats?
Själv ska jag i alla fall på något sätt se till att orka springa bredvid mina hästar igen mer än 5 minuter, det är då ett som är säkert!
fredag 17 september 2010
Surprise ridning
Jag kan ärligt säga att jag numer har extremt lite nytta av att kunna surprise rida hästar. Jag är otroligt osugen på denna träningsmetod då den bara i bästa fall tillfälligt gör någon nytta och i värsta fall förstör hästens förtroende för tränaren. Allra värst är metoden när den ger tränaren tillgång till att "övertrassera kontot". Därmed inte sagt att det aldrig är befogat eller att all surprise ridning är av ondo i alla avseenden.
Hobbyryttaren kan se denna typ av ridning tex när dennes instruktör rider hästen och är på show off humör eller vid saluhästvisningar. En smart försäljare gör dock inte detta inför kunden så vida avsikten inte är att lura kunden att köpa hästen av medlidande av den stackars påhoppade pållen. Själv tappar jag lusten direkt om någon visar mig en saluhäst på det viset. Det avslöjar bara att hästen egentligen är lat för hjälperna eller bristfälligt utbildad och att tränaren försöker göra en quickfix för att dölja detta fuskbygge.
Som ni säkert vet går den här metoden ut på att överraska hästen med ett antal iofs väl utvalda tekniker som hästen sedan inte hinner eller kan skydda sig mot. Viktigaste ingrediensen är dock ryttarens energi, dvs att ryttaren förmedlar mångdubbelt mer IHAAA än totton är van att ridas med.
En duktig tränare kan sätta en önskad stämning i hästen redan när den hämtar in hästen från hagen, helt enkelt med sin kropp och sitt sinne utstråla energi eller lugn och trygghet så detta smittar av sig på hästen.
Allt det här blev jag häromdagen påmind om av mina kära, tålmodiga lärare - hästarna, flera gånger (de vet att jag kan vara lite blond ibland) samma dag.
Jag hade fått hem ett nytt fyrgångsto. Ägaren önskade att jag letade fram lite gnista i hästen samt att jag tränade henne i kort tempo tölt i en bra form. Detta att hon just haft problem med tölten har då såklart försvårat form pga att hon för att uttrycka sig milt tappat framåtbjudningen när tölten varit så svår, vilket är lätt hänt med den här typen av häst.
Jag laddade upp mig över en kopp kaffe och gick igenom detaljerat vad jag ville uppnå detta träningspass och hur jag skulle gå till väga. Dagen innan hade jag jobbat henne från marken både med ledarskapsövningar och i longering och upptäckt att damen var något..svårmotiverad. Jag hade med möda fått henne att galoppera ett halvt varv i linan innan hon stannat och blängt på mig. Det var inte utan att jag faktiskt kände mig något kränkt å förolämpad när jag tänkte tillbaka på alla långfingrar hon pekat åt mig dagen innan. Jag ansåg att jag nog fick damma av surprise metoderna.. Jag eldade upp mig över detta faktum att jag skulle behöva gå så långt. Men, här skulle TRÄÄÄÄNAS! Nu SKULLE hon respektera mig och gå fram på lätta hovar med glädje!
Jag gick ut för att hämta in stoet med bestämda energiska steg. Men kom helt av mig när jag kom fram till grinden. Stoet och min sävliga vallack for runt som galningar i hagen. De blåste fara med lyfta svansar och sprang fram och åter. Jag insåg att de nog inte skulle bli så lätt att "fånga" stoet i nuvarande skick.. Jag tyckte det hela var märkligt, började kolla mig om efter monstret som ju borde befinna sig rakt bakom min rygg, men såg inget. Kliade mig lite bortappat i huvudet och letade vidare efter orsaken till uppståndelsen och såg efter en stund en pressenning som fladdrade i vinden. Det förklarade saken för mig och jag kom ihåg vad jag gått ner till hagen för att göra. I och med att jag kom av mig så hade tydligen hästarna också gjort det för när jag tittade mot hagen så kom båda hästarna lunkande med sänkta halsar och släpande ben mot mig..
Jag tog in stoet för att sadla och under tiden eldade jag upp mig igen, tänkte på vart jag hade svarta sopsäckar till att "motivera" stoet med om hon inte svarade och kom på att jag hade en nere vid korallen sedan innan. Vi gick ner till banan och jag stängde grinden, började sen rota efter sopsäcken i skåpet. När jag tittade upp så stod jag utan häst.. Hon galopperade runt, runt i energisk galopp utan att se ut att ha en tanke på att stanna. Jag dumstirrade..tänkte febrilt- vad nu då? Återfick medvetandet och började anpassa mig efter rådande omständighet. Tränade henne på riktning och att- STANNA.
Nu ska ni inte tro att det här gjorde att jag släppte min tidigare plan när jag satte upp. Nä, här skulle det tränas på att gå fram för lätt skänkel samt behålla energin tills jag sagt annat. Jag var så fast i min planering att jag höll på i flera minuter med detta innan jag kom till sans och insåg att jag sparkade in redan öppna dörrar.
När jag sedan skulle trava henne så var hon så uppeldad att jag fick kämpa för att få henne att trava, hon bara töltade och töltade. Jag hade tillfälligt fått fatt i min hjärna så jag bestämde mig istället för att ta till vara på erbjudandet. Vi tränade istället kort tempo tölt och form i denna nu när energin fanns :-) Jag klev av som en glad och nöjd tränare och var uppriktigt förvånad över att "problemen" löst sig så enkelt.
Mitt - nu ska här jävlar trrrrääänas, måste ha satt sig som berget i min kropp. För när jag sedan red min klumpiga, tunga vallack så dansade han som en ballerina. Jag fick en riktig egotripp, ALDRIG hade han gått bättre. Han var alert och hur villig som helst. Jag kände det som om jag hade kunnat be honom om en framåtvolt med skruv och han hade gjort en.. Han blev minst 20 000 kr dyrare där och då, OM jag ens hade lust att sälja honom.. Ute blåste det en del och jag tackade vädergudarna för denna nya arbetsglädja i mina hästar, för så måste det ju vara? Kallt och lite blåsigt = pigga hästar, eller?
Jag åkte sedan till mina elever på Järvafältet. Först på agendan stod en rätt trög kille som jag lovat rida åt matten. Tänkte att det väl var rätt typiskt att jag hade så många tunga fyrgångare att rida på en och samma dag (hade redan glömt att de två innan varit allt annat än tunga)och tyckte faktiskt lite synd om mig själv. Men jag klev ändå ur bilen med ett nytt uppflammat- nu jävlar! Väl nere på banan så beter han sig märkligt.. Han är jättepigg och lite tittig. Han hoppar högt när ett löv kommer blåsande i vinden och jag är helt nollställd. Vad är det här nu då? Ruskar av mig det och tränar vidare, nöjd och glad över den nyfunna energin som vi använder till en riktigt bra träningspass.
Sedan har jag en håltimme innan eleverna kommer så jag sätter mig och fikar och läster tidningen. Efter ett tag kommer eleverna in och det är en mamma och hennes tonårsdotter. De äger ett jättefint sto respektive en trevlig, extremt känslig, gammal gubbe på 22. Stoet har under året varit spänt efter en incident när hon var precis nyinporterad men under sommaren återfått sitt lugn och snarast blivit seg. Mamman berättar att de två tänkt byta hästar med varann då dottern var så sugen på att pröva hennes fina sto. Trodde jag inte att det skulle kunna funka? Hade inte stoet lugnat sig tillräckligt nu? Var det inte snarare lite risk att hon var för okänslig? Appropå det är det dessutom inte dax att börja rida henne med spö nu? Å kunde jag för säkerhets skull sitta upp på stoet de första fem minutrarna? Bara för att checka av?
Jag som tydligen inte lärt mig ett enda någe av de ovanliga händelserna tidigare på dagen svarar glatt ja på samtliga ovanstående frågorna... De går ut och gör i ordning hästen. Jag ropar en påminnelse om spöet innan dörren slår igen bakom dem, jag orkar INTE med att hästen ignorerar mina skänklar..
Under tiden kommer min kära vän B inflaxande in i fikarummet med andan i halsen. Hon är den mest energiska människa jag känner och det är stört omöjligt att inte smittas. Dels för att jag verkligen gillar henne, men också för att man nog bör vara åtminstone lite död för att inte påverkas.. Vi babblar glatt om massa saker, racerpratar kan man säga, innan jag kommer på att jag har elever som väntar på banan. Jag är sen och får lubba ner med andan i halsen.
Är det någon vid det här laget som tror att stoet stod still när jag skulle upp? Att jag hade användning för det nogsamt medhavda spöet? Att jag fick ägna mig åt något annat än att lugna stoet? Nä..trodde väl inte det.
Som tur är så HAR jag faktiskt oftast en förmåga att påverka både människor och djur med min energi. Dvs när jag har koll på VAD jag utstrålar och vad jag VILL utstråla.. Medan jag satt på stoet och kämpade med att inse det nya läget så fick jag äntligen min hjärna runt dagen.. Jag log lugnande mot eleverna, tog djupa andetag och taggade ner oss allihop till en hanterlig nivå så att dottern säkert kunde sitta upp på stoet. Nu hade jag tur att hon är av den icke ängsliga typen annars hade jag varit ute på halare is. Behövt ta massa fler säkerhetsåtgärder eller i värsta fall fått avråda dottern från att rida just den här dagen, att avstå från att rida på min överladdade energi..
Sedan var det mammans tur att rida dotterns häst. Tydligen hade jag inte helt fått bort mitt - nu jävlar, för även om jag inte var närmare hästen än två meter så var även han klart övertänd.. Mamman frågade lite försiktigt om han inte sprang lite väl? Försökte han skrämmas? (han har en historia av sådana tilltag, så frågan var inte obefogad)
-Öh, nä..alltså.. det blåser och är lite kallare svarade jag, då jag inte ännu var helt klar med formuleringen kring dagens händelser.
-Se det positivt och ta vara på vad som bjuds, la jag käck till..
Jag har 7 mil hem från de där eleverna så jag hade gott om tid att fundera över dagen i bilen. Hela dagen hade hästarna försökt påminna mig om sådant jag vet men ändå ibland glömmer. Tur att de har tålamod att ens försöka lära oss människor något.
Nu hjälptes de åt att påminna om att hästar inte ÄR. Hästar ÄR inte på ett visst vis utan orsak. De ÄR ingenting annat..
Än en spegel av oss.
Vill du veta hur du är som ryttare, tränare, ja tom. människa? Titta i spegeln, titta på din häst..
Hobbyryttaren kan se denna typ av ridning tex när dennes instruktör rider hästen och är på show off humör eller vid saluhästvisningar. En smart försäljare gör dock inte detta inför kunden så vida avsikten inte är att lura kunden att köpa hästen av medlidande av den stackars påhoppade pållen. Själv tappar jag lusten direkt om någon visar mig en saluhäst på det viset. Det avslöjar bara att hästen egentligen är lat för hjälperna eller bristfälligt utbildad och att tränaren försöker göra en quickfix för att dölja detta fuskbygge.
Som ni säkert vet går den här metoden ut på att överraska hästen med ett antal iofs väl utvalda tekniker som hästen sedan inte hinner eller kan skydda sig mot. Viktigaste ingrediensen är dock ryttarens energi, dvs att ryttaren förmedlar mångdubbelt mer IHAAA än totton är van att ridas med.
En duktig tränare kan sätta en önskad stämning i hästen redan när den hämtar in hästen från hagen, helt enkelt med sin kropp och sitt sinne utstråla energi eller lugn och trygghet så detta smittar av sig på hästen.
Allt det här blev jag häromdagen påmind om av mina kära, tålmodiga lärare - hästarna, flera gånger (de vet att jag kan vara lite blond ibland) samma dag.
Jag hade fått hem ett nytt fyrgångsto. Ägaren önskade att jag letade fram lite gnista i hästen samt att jag tränade henne i kort tempo tölt i en bra form. Detta att hon just haft problem med tölten har då såklart försvårat form pga att hon för att uttrycka sig milt tappat framåtbjudningen när tölten varit så svår, vilket är lätt hänt med den här typen av häst.
Jag laddade upp mig över en kopp kaffe och gick igenom detaljerat vad jag ville uppnå detta träningspass och hur jag skulle gå till väga. Dagen innan hade jag jobbat henne från marken både med ledarskapsövningar och i longering och upptäckt att damen var något..svårmotiverad. Jag hade med möda fått henne att galoppera ett halvt varv i linan innan hon stannat och blängt på mig. Det var inte utan att jag faktiskt kände mig något kränkt å förolämpad när jag tänkte tillbaka på alla långfingrar hon pekat åt mig dagen innan. Jag ansåg att jag nog fick damma av surprise metoderna.. Jag eldade upp mig över detta faktum att jag skulle behöva gå så långt. Men, här skulle TRÄÄÄÄNAS! Nu SKULLE hon respektera mig och gå fram på lätta hovar med glädje!
Jag gick ut för att hämta in stoet med bestämda energiska steg. Men kom helt av mig när jag kom fram till grinden. Stoet och min sävliga vallack for runt som galningar i hagen. De blåste fara med lyfta svansar och sprang fram och åter. Jag insåg att de nog inte skulle bli så lätt att "fånga" stoet i nuvarande skick.. Jag tyckte det hela var märkligt, började kolla mig om efter monstret som ju borde befinna sig rakt bakom min rygg, men såg inget. Kliade mig lite bortappat i huvudet och letade vidare efter orsaken till uppståndelsen och såg efter en stund en pressenning som fladdrade i vinden. Det förklarade saken för mig och jag kom ihåg vad jag gått ner till hagen för att göra. I och med att jag kom av mig så hade tydligen hästarna också gjort det för när jag tittade mot hagen så kom båda hästarna lunkande med sänkta halsar och släpande ben mot mig..
Jag tog in stoet för att sadla och under tiden eldade jag upp mig igen, tänkte på vart jag hade svarta sopsäckar till att "motivera" stoet med om hon inte svarade och kom på att jag hade en nere vid korallen sedan innan. Vi gick ner till banan och jag stängde grinden, började sen rota efter sopsäcken i skåpet. När jag tittade upp så stod jag utan häst.. Hon galopperade runt, runt i energisk galopp utan att se ut att ha en tanke på att stanna. Jag dumstirrade..tänkte febrilt- vad nu då? Återfick medvetandet och började anpassa mig efter rådande omständighet. Tränade henne på riktning och att- STANNA.
Nu ska ni inte tro att det här gjorde att jag släppte min tidigare plan när jag satte upp. Nä, här skulle det tränas på att gå fram för lätt skänkel samt behålla energin tills jag sagt annat. Jag var så fast i min planering att jag höll på i flera minuter med detta innan jag kom till sans och insåg att jag sparkade in redan öppna dörrar.
När jag sedan skulle trava henne så var hon så uppeldad att jag fick kämpa för att få henne att trava, hon bara töltade och töltade. Jag hade tillfälligt fått fatt i min hjärna så jag bestämde mig istället för att ta till vara på erbjudandet. Vi tränade istället kort tempo tölt och form i denna nu när energin fanns :-) Jag klev av som en glad och nöjd tränare och var uppriktigt förvånad över att "problemen" löst sig så enkelt.
Mitt - nu ska här jävlar trrrrääänas, måste ha satt sig som berget i min kropp. För när jag sedan red min klumpiga, tunga vallack så dansade han som en ballerina. Jag fick en riktig egotripp, ALDRIG hade han gått bättre. Han var alert och hur villig som helst. Jag kände det som om jag hade kunnat be honom om en framåtvolt med skruv och han hade gjort en.. Han blev minst 20 000 kr dyrare där och då, OM jag ens hade lust att sälja honom.. Ute blåste det en del och jag tackade vädergudarna för denna nya arbetsglädja i mina hästar, för så måste det ju vara? Kallt och lite blåsigt = pigga hästar, eller?
Jag åkte sedan till mina elever på Järvafältet. Först på agendan stod en rätt trög kille som jag lovat rida åt matten. Tänkte att det väl var rätt typiskt att jag hade så många tunga fyrgångare att rida på en och samma dag (hade redan glömt att de två innan varit allt annat än tunga)och tyckte faktiskt lite synd om mig själv. Men jag klev ändå ur bilen med ett nytt uppflammat- nu jävlar! Väl nere på banan så beter han sig märkligt.. Han är jättepigg och lite tittig. Han hoppar högt när ett löv kommer blåsande i vinden och jag är helt nollställd. Vad är det här nu då? Ruskar av mig det och tränar vidare, nöjd och glad över den nyfunna energin som vi använder till en riktigt bra träningspass.
Sedan har jag en håltimme innan eleverna kommer så jag sätter mig och fikar och läster tidningen. Efter ett tag kommer eleverna in och det är en mamma och hennes tonårsdotter. De äger ett jättefint sto respektive en trevlig, extremt känslig, gammal gubbe på 22. Stoet har under året varit spänt efter en incident när hon var precis nyinporterad men under sommaren återfått sitt lugn och snarast blivit seg. Mamman berättar att de två tänkt byta hästar med varann då dottern var så sugen på att pröva hennes fina sto. Trodde jag inte att det skulle kunna funka? Hade inte stoet lugnat sig tillräckligt nu? Var det inte snarare lite risk att hon var för okänslig? Appropå det är det dessutom inte dax att börja rida henne med spö nu? Å kunde jag för säkerhets skull sitta upp på stoet de första fem minutrarna? Bara för att checka av?
Jag som tydligen inte lärt mig ett enda någe av de ovanliga händelserna tidigare på dagen svarar glatt ja på samtliga ovanstående frågorna... De går ut och gör i ordning hästen. Jag ropar en påminnelse om spöet innan dörren slår igen bakom dem, jag orkar INTE med att hästen ignorerar mina skänklar..
Under tiden kommer min kära vän B inflaxande in i fikarummet med andan i halsen. Hon är den mest energiska människa jag känner och det är stört omöjligt att inte smittas. Dels för att jag verkligen gillar henne, men också för att man nog bör vara åtminstone lite död för att inte påverkas.. Vi babblar glatt om massa saker, racerpratar kan man säga, innan jag kommer på att jag har elever som väntar på banan. Jag är sen och får lubba ner med andan i halsen.
Är det någon vid det här laget som tror att stoet stod still när jag skulle upp? Att jag hade användning för det nogsamt medhavda spöet? Att jag fick ägna mig åt något annat än att lugna stoet? Nä..trodde väl inte det.
Som tur är så HAR jag faktiskt oftast en förmåga att påverka både människor och djur med min energi. Dvs när jag har koll på VAD jag utstrålar och vad jag VILL utstråla.. Medan jag satt på stoet och kämpade med att inse det nya läget så fick jag äntligen min hjärna runt dagen.. Jag log lugnande mot eleverna, tog djupa andetag och taggade ner oss allihop till en hanterlig nivå så att dottern säkert kunde sitta upp på stoet. Nu hade jag tur att hon är av den icke ängsliga typen annars hade jag varit ute på halare is. Behövt ta massa fler säkerhetsåtgärder eller i värsta fall fått avråda dottern från att rida just den här dagen, att avstå från att rida på min överladdade energi..
Sedan var det mammans tur att rida dotterns häst. Tydligen hade jag inte helt fått bort mitt - nu jävlar, för även om jag inte var närmare hästen än två meter så var även han klart övertänd.. Mamman frågade lite försiktigt om han inte sprang lite väl? Försökte han skrämmas? (han har en historia av sådana tilltag, så frågan var inte obefogad)
-Öh, nä..alltså.. det blåser och är lite kallare svarade jag, då jag inte ännu var helt klar med formuleringen kring dagens händelser.
-Se det positivt och ta vara på vad som bjuds, la jag käck till..
Jag har 7 mil hem från de där eleverna så jag hade gott om tid att fundera över dagen i bilen. Hela dagen hade hästarna försökt påminna mig om sådant jag vet men ändå ibland glömmer. Tur att de har tålamod att ens försöka lära oss människor något.
Nu hjälptes de åt att påminna om att hästar inte ÄR. Hästar ÄR inte på ett visst vis utan orsak. De ÄR ingenting annat..
Än en spegel av oss.
Vill du veta hur du är som ryttare, tränare, ja tom. människa? Titta i spegeln, titta på din häst..
måndag 6 september 2010
Man lär sig..
Det här med blogg är ju helt nytt för mig och jag inser att jag har massor att lära mig om uttrycksformen, både stilmässigt och att tänka efter före..
Efter mitt inlägg om unghästar och hobbyryttare så har jag kontaktats av många stackars hästägare med dunderångest. Det klart att en sådan text kommer träffa dem som har insikt och helt gå förbi dem de berör. Bara det att man tar åt sig visar ju att man HAR insikt.
Nu vet jag att jag bör skriva ett förord innan en sådan tex igen :-)
Idag red jag en lektion för min "gamla" tränare Atli. Jag har ridit massor för honom genom åren men nu var det säkert ett år sedan sist. Jag gillar att rida för honom och han ger mig alltid välbehövliga sparkar i arslet. Jag kan ärligt säga att jag inte tar lektioner av honom för att få höra hur duktig jag är om man säger så.. Av alla mina tränare genom åren så är han den som gett fler sparkar i baken än klappar på axeln. En gång skrek han kärvänligt: Håll käften jävla kärring å gör som jag säger! Ja, det kan ju låta bryskt här å nu men just då var det i all välmening. Vi väljer ju alla våra tränare på olika grunder..
Idag fick jag höra det som behövdes höras, jag har slarvridit, Kaldi har tappat mycket muskler i sin överlinje, han slarvar med bakbenen och jobbar inte över ryggen, jag behöver grundrida upp honom igen, jag behöver systematiskt slipa upp alla knappar och stärka honom igen. Inget av det här är några som helst nyheter för mig och jag tar inte alls illa vid mig. Jag är väl medveten om att jag inte gjort någon större nytta för Kaldi under senare delen av sommaren med tanke på hur sjuk jag varit. Även om jag envisats att rida ändå så har jag för första gången släppt på träningsmanin, mest mullat i skogen samt lekt cowboy på låååånga tyglar utan en tanke på annat än att jag varit oändligt tacksam att jag kunnat rida alls.
Men nu fick jag alltså den spark som behövdes för att sätta igång å jobba igen :-)! BRA!
Annars är det här med val av tränare också något man kan fundera på. Olika människor behöver olika instruktörer i olika situationer vid olika perioder i utvecklingen. Sen är det ju inte alltid så att människor väljer det som de behöver utan det som känns bäst, bekvämast, roligast och kanske tryggast. Bra vore de ju om allt det där kombinerades med det som vore mest utvecklande..
För min egen del så väljer jag instruktörer beroende på en mängd faktorer så som var i utbildningen hästen är, vilken typ av häst, vad jag själv vill få ut av det hela osv.
När jag själv utbildade mig till instruktör så fick vi göra ett grupparbete där vi skulle diskutera VAD som är viktigt hos en instruktör, vad vi skulle fokusera oss på att själva försöka ge våra elever. Sedan skulle vi presentera en "rankinglista" över de fyra viktigaste sakerna. Jag kan säga att det inte gick så bra för vår grupp då vi inte kunde komma överrens om vad som är viktigt.Dvs. jag var oense med de andra.. det slutade med att de andra fick redovisa vad de tyckte och jag vad jag tyckte.
Om jag skulle göra en lista idag skulle den nu många år senare se likadan ut som då:
1. Kompetens. det är för mig allra viktigast. Att min instruktör är kunnig.
2. Pedagogisk förmåga. Det spelar ju ingen roll om man är sjukt duktig om man inte kan förmedla den eller ha förmåga att motivera.
3. Helhetsyn. Jag tycker att det är enormt viktigt med stor kunskap om HELA hästen inte minst om hästen som djur. Jag vill kunna fråga om allt från tekniker till utfodring och hästpsykologi.
4. Uppriktighet. Jag vill att min tränare är ärlig mot mig, jag vill verkligen inte få höra att något är bra om det inte är det. Och jag vill få veta om jag är helt ute och cyklar, vill kunna ställa frågor och få raka svar.
Sedan önskar jag mycket fler kvaliteter så som ett äkta intresse, engagemang tex men de fyra ovanstående punkterna är viktigast. Längst ner på min lista kommer sådant som de andra ville ha högst upp: Snäll, tålmodig och berömmande och rolig. Visst är det nice om ens instruktör är de där fyra sakerna OCKSÅ om allt annat viktigare finns. Men för mig personligen är det inte livsviktigt att min instruktör gått charmkurs, vi ska ju inte på tältsemester tillsammans..
Ibland kan man dock vara i en svacka både i livet och i träningen. Då kan det kännas viktigast att välja en rolig tränare som ser lagom mellan fingrarna och som mest betonar det positiva hos en själv och hästen. Inte utvecklande alls men det kanske ger en luft under vingarna så man hittar glädjen igen.
I den bästa av världar skulle ens instruktör vara som en lyhörd kamelont och kunna anpassa sig precis efter det behov man har i stunden och utefter den person man är. Tyvärr så är ingen perfekt, ingen kan passa alla i alla situationer. Och ingen kan heller allt.. Det är också en sak som jag skulle haft på min lista om jag fått skriva 5 punkter: Ödmjukhet. De instruktörer jag valt att fortsätta rida för har alla vid några tillfällen svarat att de inte vet när jag frågat saker. De har alla kunnat erkänna när de haft fel eller angripit problem på fel sätt. Det är sådant som gör att jag litar på dem.
Som ni hör har jag väldigt höga krav på mina tränare, kanske lite väl höga ibland. Mina elever är som tur är för mig inte alls lika kräsna :-). Skämt å sido. För mig är det något jag kommer jobba på varje dag så länge jag jobbar med det här, att försöka bli sådan instruktör för mina elever som jag själv önskar rida för. Sedan har man ju som jag sa olika behov men jag kan ju bara försöka bli bra på det som som jag själv anser vara viktigt. Framför allt kan jag bara vara den jag är och göra det jag själv tror på och hela tiden försöka bli bättre. Valet är ju i slutänden elevens. Att ta lektioner eller inte..
Efter mitt inlägg om unghästar och hobbyryttare så har jag kontaktats av många stackars hästägare med dunderångest. Det klart att en sådan text kommer träffa dem som har insikt och helt gå förbi dem de berör. Bara det att man tar åt sig visar ju att man HAR insikt.
Nu vet jag att jag bör skriva ett förord innan en sådan tex igen :-)
Idag red jag en lektion för min "gamla" tränare Atli. Jag har ridit massor för honom genom åren men nu var det säkert ett år sedan sist. Jag gillar att rida för honom och han ger mig alltid välbehövliga sparkar i arslet. Jag kan ärligt säga att jag inte tar lektioner av honom för att få höra hur duktig jag är om man säger så.. Av alla mina tränare genom åren så är han den som gett fler sparkar i baken än klappar på axeln. En gång skrek han kärvänligt: Håll käften jävla kärring å gör som jag säger! Ja, det kan ju låta bryskt här å nu men just då var det i all välmening. Vi väljer ju alla våra tränare på olika grunder..
Idag fick jag höra det som behövdes höras, jag har slarvridit, Kaldi har tappat mycket muskler i sin överlinje, han slarvar med bakbenen och jobbar inte över ryggen, jag behöver grundrida upp honom igen, jag behöver systematiskt slipa upp alla knappar och stärka honom igen. Inget av det här är några som helst nyheter för mig och jag tar inte alls illa vid mig. Jag är väl medveten om att jag inte gjort någon större nytta för Kaldi under senare delen av sommaren med tanke på hur sjuk jag varit. Även om jag envisats att rida ändå så har jag för första gången släppt på träningsmanin, mest mullat i skogen samt lekt cowboy på låååånga tyglar utan en tanke på annat än att jag varit oändligt tacksam att jag kunnat rida alls.
Men nu fick jag alltså den spark som behövdes för att sätta igång å jobba igen :-)! BRA!
Annars är det här med val av tränare också något man kan fundera på. Olika människor behöver olika instruktörer i olika situationer vid olika perioder i utvecklingen. Sen är det ju inte alltid så att människor väljer det som de behöver utan det som känns bäst, bekvämast, roligast och kanske tryggast. Bra vore de ju om allt det där kombinerades med det som vore mest utvecklande..
För min egen del så väljer jag instruktörer beroende på en mängd faktorer så som var i utbildningen hästen är, vilken typ av häst, vad jag själv vill få ut av det hela osv.
När jag själv utbildade mig till instruktör så fick vi göra ett grupparbete där vi skulle diskutera VAD som är viktigt hos en instruktör, vad vi skulle fokusera oss på att själva försöka ge våra elever. Sedan skulle vi presentera en "rankinglista" över de fyra viktigaste sakerna. Jag kan säga att det inte gick så bra för vår grupp då vi inte kunde komma överrens om vad som är viktigt.Dvs. jag var oense med de andra.. det slutade med att de andra fick redovisa vad de tyckte och jag vad jag tyckte.
Om jag skulle göra en lista idag skulle den nu många år senare se likadan ut som då:
1. Kompetens. det är för mig allra viktigast. Att min instruktör är kunnig.
2. Pedagogisk förmåga. Det spelar ju ingen roll om man är sjukt duktig om man inte kan förmedla den eller ha förmåga att motivera.
3. Helhetsyn. Jag tycker att det är enormt viktigt med stor kunskap om HELA hästen inte minst om hästen som djur. Jag vill kunna fråga om allt från tekniker till utfodring och hästpsykologi.
4. Uppriktighet. Jag vill att min tränare är ärlig mot mig, jag vill verkligen inte få höra att något är bra om det inte är det. Och jag vill få veta om jag är helt ute och cyklar, vill kunna ställa frågor och få raka svar.
Sedan önskar jag mycket fler kvaliteter så som ett äkta intresse, engagemang tex men de fyra ovanstående punkterna är viktigast. Längst ner på min lista kommer sådant som de andra ville ha högst upp: Snäll, tålmodig och berömmande och rolig. Visst är det nice om ens instruktör är de där fyra sakerna OCKSÅ om allt annat viktigare finns. Men för mig personligen är det inte livsviktigt att min instruktör gått charmkurs, vi ska ju inte på tältsemester tillsammans..
Ibland kan man dock vara i en svacka både i livet och i träningen. Då kan det kännas viktigast att välja en rolig tränare som ser lagom mellan fingrarna och som mest betonar det positiva hos en själv och hästen. Inte utvecklande alls men det kanske ger en luft under vingarna så man hittar glädjen igen.
I den bästa av världar skulle ens instruktör vara som en lyhörd kamelont och kunna anpassa sig precis efter det behov man har i stunden och utefter den person man är. Tyvärr så är ingen perfekt, ingen kan passa alla i alla situationer. Och ingen kan heller allt.. Det är också en sak som jag skulle haft på min lista om jag fått skriva 5 punkter: Ödmjukhet. De instruktörer jag valt att fortsätta rida för har alla vid några tillfällen svarat att de inte vet när jag frågat saker. De har alla kunnat erkänna när de haft fel eller angripit problem på fel sätt. Det är sådant som gör att jag litar på dem.
Som ni hör har jag väldigt höga krav på mina tränare, kanske lite väl höga ibland. Mina elever är som tur är för mig inte alls lika kräsna :-). Skämt å sido. För mig är det något jag kommer jobba på varje dag så länge jag jobbar med det här, att försöka bli sådan instruktör för mina elever som jag själv önskar rida för. Sedan har man ju som jag sa olika behov men jag kan ju bara försöka bli bra på det som som jag själv anser vara viktigt. Framför allt kan jag bara vara den jag är och göra det jag själv tror på och hela tiden försöka bli bättre. Valet är ju i slutänden elevens. Att ta lektioner eller inte..
söndag 5 september 2010
Varför ska folk envisas, har de ingen som helst självinsikt?
Igår kväll vid 20 tiden knackade det på dörren, där stod en kvinna i sextio års åldern som är vagt bekant. Hon frågad om hon kunde få komma in och dryfta ett hästproblem.. Ja, men visst, lite udda att knacka på en lördagskväll istället för att ringa men hon hade väl inte telefonnumret..? Och problemet var kanske av akut karaktär..
Det visade det sig inte direkt vara men för henne hade väl saken mognat så pass att hon kände ett akut behov att bekänna sitt problem som just ett major problem. Det här med att erkänna att man har stora problem eller ens små sådana med sin häst är oväntat jobbigt för folk. Varför folk väntar in i det längsta att söka hjälp är för mig en gåta. Problemen försvinner inte av sig själva och de blir oftast större med tiden, ibland till storleken "hopplöst".
Hur som helst, den här damen är en islandshästentusiast sedan 30 år, har en liten gård där hon fött upp ett antal fina avkommor efter sitt förstaklassto. Hon har haft ett antal hästar under åren och brukar också ha ett par inackorderingar. Alltså en ganska seriös hobbyryttare. Dock har hon ju mest ridit på sin gamla avelsmärr och några få av sina egna uppfödningar. Jag uppfattar henne som en skogsmulleryttare med fina men supersäkra och snälla hästar. Hennes problem som hon ville dryfta nu denna lördagkväll var en nyinköpt treåring.
Hon hade inte kvar några inackorderingar och köpt treåringen som sällskap åt sin fina gamla märr och som framtida efterträdare till denna. Hon hade köpt det nya stoet av en känd tränare som också ridit in henne. Damen uttryckte själv skepsis till att stoet var lite väl tidigt inridet, men hon sa att det väl var nya tider nu. Hon hade efter köpet låtit stoet stå kvar ett par månader till för vidare träning innan hon åkt ner för att se stoet ridas samt hämta hem henne.
När de såg tränaren/försäljaren sitta upp hade stoet sett ganska spänt ut men efter ett par minuter hade hästen slappnat av och skött sig som man kan vänta sig av en häst som är riden 4-5 månader. Tränaren hade bestämt rekommenderat damen att rida stoet en eller ett par månader till innan avställning. Damen själv hade undrat om det inte var bättre om stoet fick anpassa sig i nya miljön samt vila direkt när hon kommit hem eftersom hon var väl ung. Tränaren hade då sagt att det inte var en bra idé att de kunde medföra att stoet blev morskt att det var lika bra att köra på ett tag till. De lastade och åkte hem.
Damen var klok nog att själv inse att hon själv kanske inte, trots tränarens försäkran om hästens goda lynne, skulle sätta sig på en nyinriden treåring som just bytt miljö. Uppgiften föll på en god vän, en kvinna i fyrtioårs åldern med god hästkunskap, som äger många egna fina hästar som hon tävlar med gott resultat.
De hade så tagit in stoet in i paddocken, damen höll i stoet när väninnan skulle sitta upp. Stoet tramsade lite men de tänkte inte så mycket om det.Väninnan satte upp å iväg som en oljad blixt for unghästen som en furie med väninnan beklagligt nog kvar på ryggen. Hästen hade skenat och bockat i vild panik. Efter några varv så hade ryttaren farit av väldigt illa. Hästen fortsatte dock sin bärsärk i paddocken. Det hade tagit damen tio minuter att fånga in den panikslagna treåringen efter det att hon ringt ambulansen. En helikopter hade fått komma då ryttaren ådragit sig bla blödning i frontal loben. För den känslige läsaren skull låter jag bli att beskriva skadorna närmare än så och berättar att ryttaren idag mår bra och är utom fara även om hon inte är i ridbart skick på länge..
Nu undrade damen vad jag tycket om det hela? Hade jag stött på sådant här kanske med de unga nyimporterad hästarna? ( Vilket jag inte har, men med några av de svenskfödda för snabbt uppdrivna/pressade) Var det här normalt? Själv tyckte hon inte det då hon ju själv fött upp ett antal hästar och ingen hade betett sig på det viset ens efter bara 2 månaders ridning. Trodde jag att hästen verkligen fått den dos träning säljaren påstått att den fått? Hur kunde det bli så här? Vad gick snett? Vad gjorde vi för fel? Har hästen ont?
Men vad vet jag sa hon, jag är ju inte så kunnig.. Men vad tror du, kan man lösa det här på något vis? Hon undrade vad jag skulle gjort med hästen nu om det varit min häst. Sedan rodnade hon och viskade fram: Å det värsta är att nu är vi ju ganska rädda för stoet.. Är du aldrig rädd, frågade hon?
TACKA FAN FÖR ATT DE ÄR RÄDDA FÖR HÄSTEN!!! Det skulle jag också blivit om jag fått åka ambulanshelikopter med skallfraktur eller om jag behövt se på när min väninna nästan slår ihjäl sig på en blindgalen unghäst.. Även om jag inte klandrar hästen alls i det här fallet, eller knappast i några andra fall överhuvud taget. Aktar man sig inte lite efter en sådan grej är man inte orädd, man är dum i huvudet..
Vad svarar man på de här frågorna? Normalt sett hade jag direkt anmält mig som nästa kamikazipilot samt hållt ett lååångt föredrag om hur jag skulle träna detta sto på bästa sätt. Skulle med iver gett mig i kast med att "rädda" både dam och sto. Men nu höll jag faktiskt i mig för sensmoralens skull. Finns massor av råd att ge men här gav jag bara ETT: Ring säljaren av hästen och säg att ni är inte rätt köpare till den här hästen. Att säljaren bör ta tillbaka hästen för allas bästa, inte minst för hästens. Jag informerade henne också nogsamt om hennes starka juridiska skydd som privatperson som handlat hos hästföretag..Hehe..
Uppenbarligen är den här hästen i dagsläget inte en tanthäst lämplig för skogspromenader! Å den KANSKE behöver lite mer tid och utbildning innan den ska ridas alls av amatörer. Så av principskäl så erbjöd jag faktiskt inte henne minsta hjälp med problemet. Jag tycker dessutom att säljaren kan få lära sig vad jobbigt det kan bli när man mest tänker på pengar.
Så till min åsikt angående unghästar: Det är VÄLDIGT få hobbyryttare som lämpar sig som unghästryttare. Jag anser att det är fruktansvärt oansvarigt av ett hästproffs att sälja en unghäst fel. Åren mellan 3 och 7 är de viktigaste i en hästs liv. 3-5 åringar ska inte ridas av folk som inte vet vad de gör, visst finns undantag men i stort är det min bestämda åsikt! VARFÖR, ska folk envisas med att köpa unga hästar och rida dem själva? Har de ingen självinsikt alls?
Det visade det sig inte direkt vara men för henne hade väl saken mognat så pass att hon kände ett akut behov att bekänna sitt problem som just ett major problem. Det här med att erkänna att man har stora problem eller ens små sådana med sin häst är oväntat jobbigt för folk. Varför folk väntar in i det längsta att söka hjälp är för mig en gåta. Problemen försvinner inte av sig själva och de blir oftast större med tiden, ibland till storleken "hopplöst".
Hur som helst, den här damen är en islandshästentusiast sedan 30 år, har en liten gård där hon fött upp ett antal fina avkommor efter sitt förstaklassto. Hon har haft ett antal hästar under åren och brukar också ha ett par inackorderingar. Alltså en ganska seriös hobbyryttare. Dock har hon ju mest ridit på sin gamla avelsmärr och några få av sina egna uppfödningar. Jag uppfattar henne som en skogsmulleryttare med fina men supersäkra och snälla hästar. Hennes problem som hon ville dryfta nu denna lördagkväll var en nyinköpt treåring.
Hon hade inte kvar några inackorderingar och köpt treåringen som sällskap åt sin fina gamla märr och som framtida efterträdare till denna. Hon hade köpt det nya stoet av en känd tränare som också ridit in henne. Damen uttryckte själv skepsis till att stoet var lite väl tidigt inridet, men hon sa att det väl var nya tider nu. Hon hade efter köpet låtit stoet stå kvar ett par månader till för vidare träning innan hon åkt ner för att se stoet ridas samt hämta hem henne.
När de såg tränaren/försäljaren sitta upp hade stoet sett ganska spänt ut men efter ett par minuter hade hästen slappnat av och skött sig som man kan vänta sig av en häst som är riden 4-5 månader. Tränaren hade bestämt rekommenderat damen att rida stoet en eller ett par månader till innan avställning. Damen själv hade undrat om det inte var bättre om stoet fick anpassa sig i nya miljön samt vila direkt när hon kommit hem eftersom hon var väl ung. Tränaren hade då sagt att det inte var en bra idé att de kunde medföra att stoet blev morskt att det var lika bra att köra på ett tag till. De lastade och åkte hem.
Damen var klok nog att själv inse att hon själv kanske inte, trots tränarens försäkran om hästens goda lynne, skulle sätta sig på en nyinriden treåring som just bytt miljö. Uppgiften föll på en god vän, en kvinna i fyrtioårs åldern med god hästkunskap, som äger många egna fina hästar som hon tävlar med gott resultat.
De hade så tagit in stoet in i paddocken, damen höll i stoet när väninnan skulle sitta upp. Stoet tramsade lite men de tänkte inte så mycket om det.Väninnan satte upp å iväg som en oljad blixt for unghästen som en furie med väninnan beklagligt nog kvar på ryggen. Hästen hade skenat och bockat i vild panik. Efter några varv så hade ryttaren farit av väldigt illa. Hästen fortsatte dock sin bärsärk i paddocken. Det hade tagit damen tio minuter att fånga in den panikslagna treåringen efter det att hon ringt ambulansen. En helikopter hade fått komma då ryttaren ådragit sig bla blödning i frontal loben. För den känslige läsaren skull låter jag bli att beskriva skadorna närmare än så och berättar att ryttaren idag mår bra och är utom fara även om hon inte är i ridbart skick på länge..
Nu undrade damen vad jag tycket om det hela? Hade jag stött på sådant här kanske med de unga nyimporterad hästarna? ( Vilket jag inte har, men med några av de svenskfödda för snabbt uppdrivna/pressade) Var det här normalt? Själv tyckte hon inte det då hon ju själv fött upp ett antal hästar och ingen hade betett sig på det viset ens efter bara 2 månaders ridning. Trodde jag att hästen verkligen fått den dos träning säljaren påstått att den fått? Hur kunde det bli så här? Vad gick snett? Vad gjorde vi för fel? Har hästen ont?
Men vad vet jag sa hon, jag är ju inte så kunnig.. Men vad tror du, kan man lösa det här på något vis? Hon undrade vad jag skulle gjort med hästen nu om det varit min häst. Sedan rodnade hon och viskade fram: Å det värsta är att nu är vi ju ganska rädda för stoet.. Är du aldrig rädd, frågade hon?
TACKA FAN FÖR ATT DE ÄR RÄDDA FÖR HÄSTEN!!! Det skulle jag också blivit om jag fått åka ambulanshelikopter med skallfraktur eller om jag behövt se på när min väninna nästan slår ihjäl sig på en blindgalen unghäst.. Även om jag inte klandrar hästen alls i det här fallet, eller knappast i några andra fall överhuvud taget. Aktar man sig inte lite efter en sådan grej är man inte orädd, man är dum i huvudet..
Vad svarar man på de här frågorna? Normalt sett hade jag direkt anmält mig som nästa kamikazipilot samt hållt ett lååångt föredrag om hur jag skulle träna detta sto på bästa sätt. Skulle med iver gett mig i kast med att "rädda" både dam och sto. Men nu höll jag faktiskt i mig för sensmoralens skull. Finns massor av råd att ge men här gav jag bara ETT: Ring säljaren av hästen och säg att ni är inte rätt köpare till den här hästen. Att säljaren bör ta tillbaka hästen för allas bästa, inte minst för hästens. Jag informerade henne också nogsamt om hennes starka juridiska skydd som privatperson som handlat hos hästföretag..Hehe..
Uppenbarligen är den här hästen i dagsläget inte en tanthäst lämplig för skogspromenader! Å den KANSKE behöver lite mer tid och utbildning innan den ska ridas alls av amatörer. Så av principskäl så erbjöd jag faktiskt inte henne minsta hjälp med problemet. Jag tycker dessutom att säljaren kan få lära sig vad jobbigt det kan bli när man mest tänker på pengar.
Så till min åsikt angående unghästar: Det är VÄLDIGT få hobbyryttare som lämpar sig som unghästryttare. Jag anser att det är fruktansvärt oansvarigt av ett hästproffs att sälja en unghäst fel. Åren mellan 3 och 7 är de viktigaste i en hästs liv. 3-5 åringar ska inte ridas av folk som inte vet vad de gör, visst finns undantag men i stort är det min bestämda åsikt! VARFÖR, ska folk envisas med att köpa unga hästar och rida dem själva? Har de ingen självinsikt alls?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)